Krönikor
Livets mening vid pensionen
Man får själv dra sitt strå till stacken för att bli ’innanför’ och hitta en mening.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Vem är man, när man inte jobbar?
I ett samhälle där arbetslinjen betonas allt hårdare, är frågan adekvat. Den gäller kanske i första hand den som ska gå i pension, men den gäller också alla andra som av olika skäl inte yrkesarbetar. I serien ”Det är inte så dumt att bli gammal” av Åsa Blanck (SVT1, start 20 augusti) fokuserar man på övergången från yrkesliv till pension och ålderdom.
I första avsnittet möter vi den folkkäre husdoktorn Magnus Eriksson. Jag har inte sett serien ”Kvartersdoktorn” där han tar emot patienter och besöker sjuka i sitt kära Söder i Stockholm, men har hört att serien varit uppskattad. Och efter att ha sett filmen om Magnus som nybliven pensionär är det lätt att förstå varför han varit en uppskattad doktor.
Men nu ska han alltså bli pensionär, och lämna den trygga och invanda rollen bakom sig. Till en början har Magnus en massa drömmar. Han vill lära sig bygga hus, han vill laga en massa mat, han vill umgås med familjen, lära sig spanska, köra traktor. Den typen av drömmar jag skulle tro att många har.
En del av drömmarna blir av. Han hjälper till exempel sin granne ute på landet, bonden och bäste vännen, med att måla hus och kratsa hovar. Men efter ett tag kommer tomheten ändå på besök. För plötsligt är Magnus inte behövd, inte på det sättet han var behövd som doktor. Vad gör man då av denna tomhetskänsla?
Jag både skrattade och blev rörd över hur kvartersdoktorn gick vidare. Han tog helt enkelt fasta på det som han tyckte bäst om i sitt jobb: när han kunde bota. Och det som var absolut lättast att bota var öron fyllda av vaxproppar. Folk kom dit, hörde inget, blev av med vaxpropparna, hörde. ”Jag älskar vaxproppar. Man kan bota. Det är nästan i stil med Jesus”, säger Magnus – och så satte han upp en egen liten öronvax-mottagning. Magnus besökte också före detta patienter. Dessutom ringde han till Läkare utan gränser. ”Hej jag är pensionär och undrar om ni till exempel behöver nån som går med en bössa på stan?”
I slutet av programmet är Magnus nöjd med sitt beslut att gå i förtida pension. Hans vardag består fortfarande av det som han tyckte mest om: kontakt med patienter och möjlighet att hjälpa dem. Men de mer tyngande delarna av jobbet slipper han.
I del två av serien ska vi få möta en hundraåring, som tycker att livet bara blir bättre och bättre. Det här är en helt underbar miniserie, som man gärna rekommenderar inte bara till den som håller på att bli just äldre, utan till alla som kämpar med frågan om vad som är livets mening. Utan yrkesidentitet är man varken en "loser" eller "utanför". Men man får själv dra sitt strå till stacken för att bli "innanför" och hitta en mening.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
