Ledarkrönikor
Lura Onkel Tumskruv på trasiga relationer
Den kärlek som varar genom hela livet är sällsynt.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
I coronatider, medan vi suktar efter en vardag som plötsligt ter sig attraktiv, läser folk bokhögar, plöjer Netflix-serier eller renoverar. Jag lyssnar på Läsarpodden med Joel Halldorf och Patrik Hagman. Det senaste avsnitten behandlade C S Lewis ”Från Helvetets brevskola”, skriven under brinnande världskrig med bomber regnande över London. Om några hade skäl att längta efter vardag var det Lewis och hans samtida.
I boken skriver demonen Onkel Tumskruv undervisande brev om att snärja och förleda människor till sin lärling unge Malört. Den senare blir tillrättavisad när han jublar över krigets fasor som han tror är till fördel för den egna sidan. Den äldre demonen vet dock att sövande vardagslunk tvärtom är att föredra så att människorna inte blir uppmärksamma på de eviga frågorna. Krig – eller kris – är i den meningen till fördel för demonernas fiender – himmelriket – eftersom människorna då börjar fundera på de eviga frågorna och vända sig till Gud.
I vår tids kris skriver kvällstidningarna: "Så vet du om det bara är coronadepp eller om det är dags att skilja sig." Isolering och oro tär på relationen. Kriser blottlägger ofta sådant som sedan innan gnisslar och skaver.
I ett äldre avsnitt av samma podd diskuterar teologerna ”Begravd jätte” av Kazuo Ishiguro som bland annat skildrar ett äldre pars kärlek. Diktarna, vissångarna och Hollywood må vara skickliga i att beskriva förälskelsens alla berg och dalar. Men den sort som varat genom ett liv, genom tärande tristess, stormande passion – och djupaste kris, är vi inte alls vana att sätta ord på. Kanske är det för att den blir allt mer sällsynt?
Hagman funderar på skillnaden mellan de par som, om än med värme, måste föra varandras svagheter på tal och de som tycker att det inget är att orda om. Häri finns en sanning: Att de som i vardagstristess eller djupaste kris väljer att se på varandra med medkännande ögon också kan undvika att bygga de berg av irritation som annars riskerar att bli oöverstigliga.
Så hur värnar man relationen i pandemins tidevarv? "De som ber tillsammans stannar tillsammans" är mer än en kyrkklyscha. En vis person lärde mig en gång om vikten av att kunna se på sig själv med någon annans kärleksfulla och av medkänsla fyllda ögon. Precis det som händer när jag vänder mig till Gud med min relation. I bönen får jag hjälp att se på mig själv och andra med Hans ögon. Med en medkänsla som överskyler en myckenhet av brister.
Kanske, när krisen väl är över, kan det visa sig att den inte varit helt av ondo? Att den på något sätt fört oss närmare Gud – och varandra? Och med hjälp av bön kanske kan vi lura Onkel Tumskruv och unge Malört på några trasiga relationer.
Lyssna på avsnittet av Läsarpodden: Avsnitt 45: “Från helvetets brevskola” av C S Lewis
Frida Park är opinionsredaktör på Dagen.
