Krönikor
Madeleine Sundell: Vi är naiva om tiggeriet
Vi måste möta varje person som tigger som en potentiell brottsutsatt person.
Varje enskild människa som tigger är i riskzon för människohandel.
Madeleine Sundell
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Stadsbilden i nästintill varje svensk stad har på senare år förändrats. I våra gathörn och utanför butiker sitter det medmänniskor på knä och tigger. Och vår inställning till detta tenderar att följa det enkla mönstret, rätt eller fel? Men är det så enkelt? Kan du och jag sätta oss in i den verkliga situationen?
Tigger dessa människor i egen desperation eller kan det vara så att det är en del av människohandel där skyddslösa och fattiga människor tvingas in i nödutsatthet? Det enda jag vet är att det inte finns något enkelt svar.
Men likväl hör jag åsikter, såväl högljudda som lågmälda, och de flesta kring våra matbord, att 'detta måste ju upphöra', eller, 'men vad kan vi egentligen göra då'? Och där kommer de snabba lösningarna vi hittills sett; sopa bort genom kommunala förbud, ansöka om tillstånd eller fortsätta tralla förbi och låtsas som ingenting?
Den största frågan för mig är inte vad vi ser, utan allt det andra som vi inte ser och som i värsta fall betyder att det sitter människohandelsoffer på våra gator och att det går oss obemärkt förbi?
Läs mer | Thomas Hammarberg: EU-migranterna är våra medmänniskor!
Hur kan vi i så fall undanhålla dessa människor sina mänskliga rättigheter? Och det jag också undrar över är hur vi kan hjälpa dem utan att veta hur deras egentliga situation är?
De senaste åren har jag jobbat med Frälsningsarméns arbete mot människohandel i Rumänien, Moldavien och Ukraina. Härigenom har jag fått lyssna till många personliga berättelser. De främsta ögonblicksbilderna som jag tagit med mig är att människohandelns utsatthet härifrån bär ett fattigdomens ansikte. Det sker aldrig frivilligt utan alltid på grund av hot, tvång eller ren överlevnad.
I Sverige har vi de senaste åren följt fler och fler tiggerihärvor som utmynnat i människohandelsdomar.
Dessa rättfärdigar såklart inte att vi ska dra alla över en kam. Men vad jag däremot vill är att vi ska inse att varje enskild människa som tigger är i riskzon för människohandel. Därför behöver vi alla, myndigheter, civilsamhälle och allmänheten, möta varje individ som en potentiell brottsutsatt person. Vi måste närma oss deras verklighet för att förstå bakomliggande behov och möjligheter framåt, dem som inte uttrycks om inte vi agerar först.
Varför? Därför att människohandel inte är ett brott som brottsutsatta själva rapporterar in. Och tills dess att vi inte gör något alls så ger vi fritt spelrum till människohandlarna. De skrattar åt vår feghet och de tjänar pengar på vår naivitet.
Vi måste våga se den organiserade brottsligheten i vitögat. Samtidigt får vi inte för den sakens skull döma ut eller ignorera de medmänniskor som tigger. I så fall är vi deras största svek som blundar och går förbi.
Så till dig runt matbordet vill jag säga: att bekämpa fattigdom och människohandel är inte gjort i en handvändning. Och till oss alla vill jag säga: hur skruvar vi upp kampen?
Madeleine Sundell är barnrättsjurist på Frälsningsarmén. Hon har tidigare skrivit sommarkrönikor på Dagens ledarsida.
