Malin Aronsson: Om Sri Lanka hade varit vi

Det finns tankar man inte orkar tänka. Ändå gör jag det just nu. Jag kan inte låta bli. När jag läser att bomben i Zion Church i Sri Lanka exploderade just när de avslutat sin söndagsskola hamnar jag automatiskt här hemma. Jag tänker mig in i en helt vanlig söndag för barn och vuxna i min kyrka.

Efter bibelberättelsen i vår söndagsskola händer det ofta att den största gruppen med tio till tolvåringar bakar. Så när gudstjänsten är slut hänger barnen kvar en stund, äter sina muffins och pratar. Kanske samlas de runt en mobil och skrattar åt något på Youtube.

Några dörrar bort avslutar mellangruppen sin samling med en sista omgång av namnleken. Barnen i mellangruppen kan vara lite kräsna, så när de verkligen gillar en lek är det lätt att man som ledare övertalas att köra en gång till även om de vuxna är på väg ned och man själv är sugen på kaffe.

Längst upp, i gruppen för de yngsta avslutas samlingen alltid med pyssel. Om det är jag som är ledare, tillverkar vi nästan alltid igelkottar av tandpetare, eller igloon byggda med klister och sockerbitar. Det är nämligen de enda pyssel jag kan. Det är okej, för de små barnen gillar att göra saker igen och igen. Några av dem vill alltid stanna kvar och göra flera igloon. De klistrar och klistrar tills alla fingrarna sitter ihop. Till slut kommer deras föräldrar och sätter sig bredvid. Snart har mammorna och papporna också klister upp till öronen. Som ledare skulle man ibland vilja säga att ”hallå, nu är söndagsskolan slut och jag behöver städa”. Fast det gör man inte, för man är så glad när folk trivs.

Sedan föreställer jag mig att det smäller. Just en sådan söndag. Bilderna som seglar upp i mitt huvud blir så surrealistiska. Jag ser liksom framför mig hur allt vi håller på med den där dagen flyger i luften. Sockerbitar, klister, mobiler och muffins. Sedan blir allt mörkt och jag orkar inte tänka längre.

Allting blir så fruktansvärt när jag sätter in händelserna i Sri Lanka i min egen verklighet. Egentligen vet jag inte om det tjänar något till att jag utsätter mig för de här tankarna. Samtidigt vill jag inte hålla dem i från mig. De barn, mammor, pappor, söndagsskollärare och andra kyrkobesökare som är som vi även fast de lever på andra sidan jorden. Våra medsyskon.

Jag tvingar mig själv att bli dem och stannar där en liten stund. Sedan tillåter jag mig att lämna över den sorg som är deras och som nu har blivit min i en bön. "Gud som haver barnen kär, se till den som liten är" ber jag. Jag vet. Orden är rätt slitna. Men det är det bästa jag kan komma på.

Malin Aronsson

Malin Aronsson är redaktör för Dagens relationsmaterial, krönikör och en av två programledare för podden "Dagens människa"