Krönikor
Malin Aronsson: Svårt att ta in att mina föräldrar plötsligt är riskgrupp
Nu ska mina föräldrar, som just fyllt 70, betraktas som sköra.
Kanske finns det något sunt i att jag nu slutar ta mina föräldrar över 70 år, för givna.
Malin Aronsson
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Jag är bortskämd. 44 år gammal är jag fortfarande van vid att min mamma och pappa alltid finns där för mig när jag behöver dem. Detsamma gäller med min mans föräldrar. Om livet kör ihop sig en vardagskväll finns det alltid en villig farfar som kommer susandes över halva stan för att skjutsa våra barn till träningen. Om jag behöver får upp nya gardiner kommer mamma hem till oss med symaskinen under armen.
När jag och min man bjuder in till kalas säger svärmor:
– Ni som har så mycket, ska jag göra tårtan?
Sedan erbjuder mamma sig att hjälpa till med maten. Efter vissa kalas har jag tänkt att det enda vi egentligen bjöd på själva var servetterna. Resten fixade föräldrarna. Ja, jag vet att detta beteende låter barnsligt, men det är rätt mysigt också. I alla andra sammanhang förväntas jag vara så vuxen. Det har varit skönt att ha den här fristaden, med föräldrar som vill ta hand om en. Jag har tyckt om det.
Min plan var att ha det så ett tag till. Visst, även jag hade sedan tidigare förstått att det kommer en dag när det måste bli tvärtom. När jag ska ta hand om mina föräldrar. Men eftersom mina föräldrar fortfarande är unga hade jag kallt kalkylerat med att det skulle dröja. Minst tio år till skulle mamma och pappa fortsätta att bära inte bara mig, utan även sina församlingar. De skulle stå i second hand-butiken på lördagar och handla mat till alla församlingsläger. Men så kom corona, och plötsligt ska jag helt tvärt vänja mig vid att tänka om.
Nu ska mina föräldrar, som just fyllt 70, betraktas som sköra. Det har varit svårt för mig att ta in. Jag skäms lite för hur lång tid det tog innan jag frågade vad jag kunde hjälpa dem med. Vid det laget hade mina bröder och syskonbarn, som bor närmare, redan hunnit före.
Mamma och pappa har hittills klarat sig utan mig, men ändå, nu är jag vaken och kanske är det bra, även om jag hoppas att allt blir normalt igen. Jag vill tro att mina föräldrar snart kan leva livet som de friska, starka, nyss fyllda 70-åringar de faktiskt är. Men kanske finns det något sunt i att jag slutar ta dem för givna. Jag är ju trots allt 44.
Så häromdagen sågs vi igen. På ett sådant där coronasäkrat litet familjekalas utomhus. Jag, min man och mina barn satt vid ett bord. Svärföräldrarna satt vid ett annat, och min mamma och pappa vid ett tredje. Det var trevligt, men ändå. En sak slog mig den där kvällen. Det är okej att inte kunna be sina föräldrar om hjälp. Men oj vad jag saknar att få ge dem en kram.
Malin Aronsson är redaktör för Dagens relationsmaterial, krönikör och en av två programledare för podden "Dagens människa"
