Krönikor
Människa utan e-post?
Redan i detta samtal spelar jag ut diskrimineringskortet.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
"Vad är då en människa?" Det frågade sig redan kung David. Frågan ekar genom årtusendena. Vad är en människa? Vad är en individ? Vad är en person?
I vår tid går det att formulera ett enkelt svar: ”Endast den som har ett eget e-postkonto är att betrakta som en riktig person, en individ av arten människa.”
Så filosofisk kan man bli när man försöker se till att dottern ska kunna samla poäng på de flygresor hon då och då gör med Det Stora skandinaviska Flygbolaget, nedan kallat DSF. Trots att hon snart fyller 33 kan hon på grund av sin funktionsnedsättning inte läsa eller skriva och tillhör därför den krympande skara som saknar egen e-post.
Hittills har det inte varit något problem. När banken, färdtjänsten, kommunen eller någon annan instans efterfrågar en e-postadress för henne har jag helt enkelt angett familjens gemensamma, som till yttermera visso innehåller hennes efternamn.
Men för DSF räcker inte detta. Formuläret begär såväl en e-postadress som ett användarnamn men beskedet är obevekligt: ”Det finns redan en registrerad användare”. Ett samtal till kundtjänsten bekräftar detta. Två personer kan inte ha samma e-postadress. Man måste ha sin egen. Varför, om man nu också ska ange ett unikt användarnamn? Ja, på den frågan får jag inget svar.
Min man säger att jag är på väg att utvecklas till en rättshaverist. Det kanske stämmer. (Som bekant är det jobbiga med rättshaverister att de understundom har alldeles rätt.)
Och redan i detta första samtal spelar jag ut diskrimineringskortet. Om det är så att en person som endast på grund av sin funktionsnedsättning inte behärskar e-postens mysterier därmed undanhålls möjligheten till förmåner som kommer alla andra till del är det måhända något som Diskrimineringsombudsmannen borde titta på?
När flygresorna är avklarade och vi är hemma igen – utan poäng för dotterns del – griper jag mig an saken igen. Nog måste det väl finnas någon på DSF som kan svara på frågan ”Varför?”. Det gör det säkert, men han eller hon går inte att kommunicera med.
Det går inte att ställa en fråga per e-post. Det går inte heller att ringa växeln för där svarar en robot som undrar vem man söker. Och har man inte ett namn utan anger ett ämne säger roboten ”Varsågod”. Och sedan säger det klick i örat. Ett försök att chatta med kundtjänsten slutar i en återvändsgränd.
Nu återstår bara DO. Som god man är jag min dotters företrädare i sådana sammanhang. Jag börjar fila på formuleringarna. Det är då jag hittar brevet i hennes ryggsäck, brevet med DSF:s logga på kuvertet och en rektangulär plastbit inuti. "Välkommen till vårt bonussystem", står det.
Så även om det skulle vara så att en människa på riktigt är endast den som har en e-postadress finns det uppenbarligen undantag. I alla fall om man hotar med DO.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
