Möt ropen från Aleppos barn

Det är nästan omöjligt att ta in grymheterna som rapporteras från Syrien och dess huvudstad Aleppo. Eller nej: Det är omöjligt. Så totalt overkligt och ovärdigt, och allra värst blev det häromdagen vid rapporter om att uppemot 100 barn var instängda i en lokal som var under beskjutning och att små barn avrättades på gatorna.

Hur tar man in något sådant? Allt i hela ens kropp motsäger sig och vill förneka den fakta som når en, som man mer än allt annat önskar vore falsk.

Men den är bevisligen sann, den djävulska verkligheten går inte blinka bort, och vi ställs inför frågan: Vad kan vi göra? Skänka pengar via hjälporganisationer förstås, men mer? Att enbart hjälpa på distans är utmanande och svårt, det räcker liksom inte för att stilla kroppen. Den vill mer, önskar närmare, vill ta barnen i sin famn och krama omsorgsfullt.

Så låt oss göra det.

Just de barn i Aleppo som hjärtat värkt för går tyvärr inte lyfta upp i knäet, antingen för att de är döda eller för att de befinner sig geografiskt allför långt bort. Men det finns de som kommit hit, som i ett tidigare skede flytt fasorna och hoten och numera finns i vårt land, i våra städer och byar.

Att engagera sig i och för dem är att lyssna till sitt eget rop om att få göra en konkret och tydlig insats för krigets barn. Deras närstående finns i din närhet, sök efter dem via din kommuns eller församlings flyktingarbete och fråga vad du kan göra för att bistå.

Och om den möjligheten inte finns, för att den formen av arbete inte existerar där du bor eller att du av olika anledningar inte har tid eller kraft att hjälpa till på det sättet, så kan du åtminstone underteckna det julupprop som Sveriges kristna råd tagit initiativ till och som bland annat konkret uppmanar Sveriges regering att ge barn och unga ökad rätt till trygghet och framtidstro.

Ha barnen på bilderna från krigets Aleppo på näthinnan och skriv under utifrån övertygelsen att vi nu – när vi som omvärld tyvärr inte lyckats hjälpa dem som vi sett i nyhetsrapporteringen de senaste dagarna – åtminstone ska ta hand om de barn som faktiskt kommit hit.

Men det tar inte stopp där, det finns än mer konkreta insatser att göra.

För om vi nu inte kan kanalisera vårt engagemang och våra krafter till barnen på plats i infernot eller ens till dem som lyckats fly hit så kan vi i alla fall ta den värme vi upplevt – ropet inifrån – och låta den komma andra barn till del, de som finns i vår absoluta­ närhet i den egna familjen eller i vår omgivning. Ta dem i famn, smek kinder, torka tårar, dela skratt, vagga till sömn, köp en nallebjörn – gör allt det där du önskat att du kunde ha gjort för krigets utsatta små.

Det kan låta banalt men är allt annat. Att mjukna och närma sig något av världens barn med större värme och kärlek är att bygga en bättre värld, både i nuet och för framtiden.

Så låt oss göra det.

Carl-Henric Jaktlund

Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.