Multitaskande proffs, eller?

När jag och min syster får fyra dagar tillsammans är det ständigt återkommande temat vi talar om tid. Heltid eller deltid. Kvalitetstid eller kvantitetstid. Egentid och familjetid.

Någon vecka senare när jag besöker en väninna är det återigen frågor om tiden som upptar det mesta av våra samtal. Tidsbesparande åtgärder. Multitasking. Stress. Oron över att allt fler kvinnor i vår ålder går in i den berömda väggen utan att knappt ha haft en sjukdag tidigare. Vi är sådana som aldrig är sjuka, utan i stället sjukt effektiva. Vi ignorerar förkylningarna eftersom vi inte har tid med dem. Vi dricker extra mycket kaffe när vi är trötta och tar en alvedon för att slippa huvudvärken.

Vi är supermammor, som klarar allt. Eller är vi det? När vi var små var det vanligt att någon av föräldrarna jobbade deltid. Det har vi fått lära oss att vi inte ska göra. Deltidsarbete är en kvinnofälla. Jobbar man deltid får man usel pension. Och är tvungen att jobba snabbare eftersom inga arbetsuppgifter lyfts av en. Den fällan ska man inte gå i. Men allt har sitt pris. Och priset för guldkant på ålderns höst heter tid. Tid med barnen. Tid med familjen. Egentid.

Jag funderar mycket över det här. Över vad som är värt vad. Kommer jag på mina golfresor till Spanien som pensionär säga "det var värt det"? Jag har visserligen rusat genom livet för att komma hit. Jag har jobbat jämt och när jag har varit ledig har jag varit för trött för det mesta. Men nu är jag här och nu ska jag spela golf. I Spanien. Jag tror inte det. Jag tycker inte ens om att spela golf.

Jag har också funderat mycket över allt det här som småbarnsföräldrar håller på med nu för tiden. Som att plastbanta, handla ekologiskt och laga mat från grunden. När jag var liten var en bra förälder en närvarande förälder. Nu är en bra förälder någon som håller barnrummet fritt från plast och maten fri från konserveringsmedel. Jag undrar om våra barn håller med om det? Om våra barn kommer att anklaga oss för att vi varken hade tid eller ork, medan vi försvarar oss med att vi i alla fall skyddade dem mot kemikalier.

Och det här med barns behov av stimulans. Nu dövar vi vårt dåliga samvete för långa dagar på förskolan med att barn behöver stimulans. Redan i småbarnsåldern börjar vi dessutom ordna med organiserade aktiviteter för våra barn.

Är det våra barn som behöver det, eller är det vi som kompenserar? För att vi är så usla på att leka. För att vi inte klarar av att lägga bort telefonen. Eller lämna jobbet på jobbet. Eller för att vi är så trötta när vi kommer hem från jobbet. Bättre då att någon annan stimulerar. Någon som är proffs. Någon som har ork.

Tänk om den verkliga föräldrafällan heter två gånger heltid? Tänk om det fortfarande är så att bra föräldrar ur ett barnperspektiv är föräldrar som har tid och ork? Att kvalitetstid aldrig kan kompensera för tidsbrist. Och att golfresor till Spanien inte är så viktiga när det är dags att utvärdera, på ålderns höst.

Linda Alexandersson

Linda Alexandersson är tidigare gästkrönikor på Dagens ledarsida. Hon är rektor vid Hyllie Parks folkhögskola och författare till flera böcker.