Krönikor
Muslimer på påvens mässa
Jag förstår förstås att det hon just gjort kan vara livsfarligt.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Det var vid 8-tiden måndagen den 1 november, Allhelgonadagen. Jag stod i en av många långa och orörliga köer utanför MFF:s fotbollsarena i Malmö. Vi var tusentals som köade i det kalla duggregnet.
Det var där jag såg dem första gången. Tre unga kvinnor, insvepta i tjocka svarta kläder, med svarta huvuddukar som klistrade runt ansiktet.
Vi – och de - kom inte för att denna ruggiga novembermorgon se en fotbollsmatch. Vi kom för att delta i en tidig morgonmässa med påven Franciskus. Vi stod där i långa köer, vi talade många olika språk, men alla var väl i någon mening kristna. Kanske just därför lade jag extra märke till dessa tre uppenbart muslimska kvinnor.
När jag sedan fann min plats fann jag att dessa tre kvinnor satt rakt framför mig. Kanske tio centimeters distans mellan ”vi och de”.
Så kom påven Franciskus. I en liten öppen vit bil åkte han – oskyddad – runt fotbollsplanen. Vem som helst med ont sinne kunde skjuta honom. Men han steg ur bilen, vandrade till fots före bilen, kysste och välsignade barn som bars fram till honom, talade med svårt handikappade i rullstol.
Och vad hände, på raden framför mig? De tre muslimska kvinnorna reste sig upp, jublade, de stod framåtlutade, de klappade händerna, intensivt.
I den paus som uppstod därefter knackade jag en av dem på axeln. Hon vände sig om. Jag såg in i ett par glädjestrålande ögon. Jag frågade: ”May I ask from what country you come from?” Hon svarade på god svenska: ”Vi är från Irak”. Då är ni muslimer? ”Ja.” Och ändå är ni här? Varför? Hon pekade mot påven: ”Därför att vi älskar honom!”
Sedan deltar de i hela den långa morgonmässan, insvepta i den malmöitiska dimman och kylan. De följer med i den 38 sidor långa agendan, ömsom på latin, ömsom på italienska, engelska, svenska, någon gång arabiska. Jag försöker hjälpa dem. När de hittar rätt text försöker de läsa med. När texten är på arabiska skrattar de och flyter med.
I programmet står att det skall bli eukaristi, nattvard. Jag förstår inte hur det skall gå till. Vi är uppemot 20 000 på läktarna, inte kan man kalla fram 20 000 till altaret för att ta emot?
De löser det elegant. Vitklädda präster dyker upp på varje avsnitt av läktarna. De går mellan bänkarna. Trugar ingen. Det är ju endast katoliker som får ta emot nattvarden, vi andra lägger handen på vänster axel, vilket visar att man vill ta emot välsignelsen.
Så står den vitklädde prästen framför de tre svartklädda muslimska kvinnorna. Han ser det vi alla ser, men han rör inte en min. De öppnar munnen, han ger dem oblaten, de tar emot. Det är emot alla regler. Men därmed tar de emot Jesus. Sedan går han vidare.
Jag får ögonkontakt med en av de svartklädda, en av dem jag talat med. Ögonen strålar av lycka. Men jag förstår förstås att det hon just gjort kan vara livsfarligt. Ändå gjorde hon det.
Göran Skytte är journalist med ett förflutet på Arbetet, Aftonbladet och SVT, författare till en rad böcker och kristen förkunnare. Tidigare gästkrönikör på Dagens ledarsida.
