Krönikor
När katastrofen blir övermäktig
Vi har alla ett ansvar för att inte stänga öron och ögon - och inte heller våra plånböcker.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Det blir bara fler och fler, de rapporter som når oss om det elände som tusentals människor utsätts för. Inte långt borta utan i vår egen världsdel Europa, i länder som jag har besökt som turist, på stränder där jag kunde ha solat, på vägar där familjens bil har rullat.
Och jag vet att jag inte är ensam om att reagera tvärtemot vad jag egentligen vill. Det blir för mycket att ta in, för mycket att fälla tårar över, för mycket att förhålla sig till.
Efter snart 45 år som journalist trodde jag att jag skulle vara bättre rustad än de flesta. Men den verklighet som nu tränger sig på blir övermäktig. Risken är överhängande att jag stänger till öronen och gör mig blind för de uppskakande rösterna och de hjärtslitande bilderna, att min förtvivlan slår över, först i cynism och sedan i något som närmar sig förnekelse.
Det är nästan på dagen 70 år sedan som andra världskriget var definitivt slut, i och med Japans kapitulation den 2 september 1945. Vi har hört det sägas så många gånger att vi knappast reagerar längre att flyktingkatastrofen i Europa är den värsta sedan just andra världskriget. Då låg stora delar av Europa bokstavligt talat i spillror. Den minoritet som överlevde koncentrations- och förintelselägren hade befriats och förts i trygghet. Det blev uppenbart för alla att de larmrapporter som kommit om de omänskliga förhållandena där inte var överdrivna utan stämde till punkt och pricka.
När Åsa Romson jämförde flyktingsituationen på Medelhavet med Auschwitz fick hon med rätta hård kritik för historielöshet och för att hon inte klarade att göra skillnad mellan ondskans äpplen och dess päron. Men kanske det finns ett korn av sanning i liknelsen. Vår oförmåga att ta till oss omskakande information och vår tendens att slå dövörat till när det blir för mycket är ingen företeelse som plötsligt gjort sig gällande.
Efter andra världskrigets slut var det många som hade anledning att känna ånger över att de inte hade förstått vidden av det lidande som oskyldiga människor utsatts för och därför inte agerat. Kommer det att bli likadant i framtiden, när vidden av flyktingkatastrofen kan summeras? Vi har alla ett ansvar för att inte stänga öron och ögon – och inte heller våra plånböcker – men bördan vilar särskilt tung på de politiker som på vårt uppdrag åtagit sig att bygga det bästa möjliga samhälle, i Sverige, i Europa och i övriga världen.
Det här är en parallell som haltar. Jag är beredd på att det kan komma påhopp. Men när andra världskriget utbröt fick det svenska partipolitiska käbblet ge vika genom att de partier som stod för frihet och demokrati bestämde sig för att samverka tills kriget var över. En samlingsregering i dagsläget vore att ta i – men en nationell kraftsamling av de partier som vill stå för en generös flyktingpolitik, är det att begära för mycket?
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
