Nuri Kino: Ytterligare ett flyktansikte

De tänkte korsa motorvägen. Jag bad Mlad, min chaufför, att stanna bilen och hoppade ut. De hade gått till fots i dagar, skorna var genomsura och trasiga. Det var mest män, ett tiotal, men också ett litet barn och två kvinnor. Den ena kvinnan var i tjugoårsåldern, den andra i fyrtioårsåldern. Den unga grät och skakade. Hon frågade mig om det var långt till gränsen. "10 kilometer ungefär", svarade Mlad. Hon vacklade lite, de andra med. De skulle behöva gå i ytterligare en mil. Jag tittade på deras fötter. Den unga kvinnans var svullna, såriga och hon bar flipflops. Själv hade jag nya gympaskor som min svägerska köpt åt mig. Vattentäta så att jag inte ska få fotsvamp när jag är ute i fält.

Jag tog av mig mina skor och gav dem till henne. Hon skämdes, motvilligt tog honom emot dem. Hon gav mig sina flipflops. Det är lite kallt, tänkte jag och skämdes över tanken. Och vad skulle jag göra med strumporna? Jag kunde ju inte ge henne mina använda strumpor, väl? Jag stoppade dem i fickan.

En av männen tog min hand och frågade var jag är ifrån. Jag svarade att jag är svensk, född i sydöstra Turkiet, kristen och assyrier/syrian. Han blev paff, och extra tacksam, för jag var ju icke-muslim men ändå givmild och hjälpsam. Det vände sig i magen på mig, men jag bet ihop. Den äldre kvinnan berättade för mig att den yngre var hennes dotter, och att den lille pojken var dotterns son, dessutom var dottern gravid. Jag frågade var maken befann sig. ”Vi är palestinier, vi bodde i ett flyktingläger som blev a­ttackerat av både terrorister och regimen. Min svärson är kvar i Libanon”.

De hade flytt från Damaskus till norra Syrien. Det ena dramat avlöste det andra: Rån, hot och hat. De lyckades som av ett mirakel nå Turkiet. Där började nästa helvete. Och sedan båtfärden till Grekland med cyniska smugglare. Makedonien. Serbien. Ja, vid det här laget känner de flesta till flyktvägarna.

Nu ville de in i Ungern och jag hjälpte dem. En serbisk polis gav mig information om var de kunde ta sig igenom stängslet, där någon hade klippt hål. Vi gick ditåt, men när de skulle gå ned för en slänt var diket fyllt av vatten på grund av regnet, de var tvungna att gå upp igen, krypa upp, medan jag vaktade. Några hundra meter bort gick det bättre. De bad till Gud att jag alltid skulle skyddas och gick vinkande in mot gränsen.

På kvällen gick jag till ett köpcenter för att köpa nya skor. Expediten frågade mig varför jag bar flipflops. Jag sa som det var, dagen efter följde hon med och delade ut mat till flyktingar.

Nu ligger jag sömnlös och tänker på alla de tusentals människor jag har träffat och intervjuat genom åren. Nu har jag ett nytt ansikte, den unga kvinnan som bär mina skor. Var är hon? Skulle jag ha gett henne strumporna?