Krönikor
Nya tider för evangelisterna
Ingen kom till tro. Inte en enda, trots att evangeliet tydliggjordes som allra bäst.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
"Äntligen stod evangelisten i predikstolen." Om Selma Lagerlöf skulle satt sig för att skriva "Gösta Berlings saga" denna vecka hade hon kanske skrivit så istället för att låta prästen beträda estraden. Ifall hon hade varit i Falköping den gångna helgen, alltså.
För där hände det faktiskt i lördags – inför en fullsatt kyrka. Jo, det är sant. Inte den största av kyrkor förvisso, men med plats för sisådär ett par hundra personer.
Där stod han och tecknade evangeliet på ett tydligt och lättförståeligt, men aldrig ytligt förenklat, sätt. Bibelberättelsen om tullindrivaren Sackaios, som så konkret exemplifierar budskapet om nåd och barmhärtighet, stod i centrum av predikan. Kärnfullt och glasklart om att Jesus kom till de sjuka, inte de friska.
Men: Ingen kom till tro. Inte en enda, trots att evangeliet tydliggjordes som allra bäst.
Sitter det så trångt till för svensken att vända sig till Gud, är uppförsbacken så brant? Nej, svaret är enklare än så: Alla närvarande var redan troende.
Equmeniakyrkan i region väst har under fyra terminer samlat församlingsledare till en kurs med namnet ”Förnya – fördjupa”. En lördag per termin har avsatts för undervisning och samtal i olika ämnen och i lördags var temat ”Att dela evangelium”. Jag var en av de inbjudna talarna (utifrån min bok ”Bara den vilsne kan bli funnen” som alla deltagare fått att läsa inför kursdagen) tillsammans med bland annat Pär Alfredsson, riksevangelist i Equmeniakyrkan, som på kvällen talade så bra om Jesus och Sackaois.
Han såg ut att trivas, men jag kunde ändå inte låta bli att känna lite medlidande med honom. Jag satt och önskade honom ett klassiskt väckelsemöte, ett sådant där som hans föregångare Frank Mangs, Bertil Paulsson och allt vad de hette hade. De kunde kliva upp med sin speciella gåva att uttrycka evangeliet och nå skarorna.
Pär Alfredsson, och andra samtida evangelister, har det tuffare. Deras uppgift har i allt större utsträckning blivit att inspirera andra kristna att evangelisera mer. Frustrerande.
Men faktum är att det ju, när man tänker ett steg vidare, är en snudd på än viktigare uppgift. Väckelsemötena hade gärna fått vara fler och jag skulle unna Pär Alfredsson mer tillfällen att helt och fullt få nyttja sin kommunikativa evangelistgåva genom att tala till människor som inte redan är troende.
Men samtidigt, stora möten i all ära – det är inte där flest människor kommer att nås. I den bästa av världar kommer utbildandet och inspirerandet av ”gräsrotskristna” innebära att evangeliet tar sig ut mycket bredare än förut, till den plats där människor är snarare än att de nödvändigtvis ska ta sig till platsen där den speciella evangelisten är.
Gissningsvis drömmer Pär Alfredsson om att Selma Lagerlöf skulle kunna inleda sin nyskrivna bokversion med meningen: ”Äntligen stod evangelisten på arbetsplatsen.”
Läs fler krönikor av Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.
