Krönikor
Öppnade hjärtan igen - för utländska brandmän
Sommaren 2018 kom och knackade på, och ställde allt på ända igen.
Från öppna hjärtan till stängda gränser. Sedan öppnades våra hjärtan och gränser igen - för de polska brandmännen.
Carl-Henric Jaktlund
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Först hände det sig, när världen som vi kände den drastiskt förändrades, att dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt fick ett brett genomslag med sin uppmaning till "öppna hjärtan" inför dem som behövde lämna land och hem – ja, i princip allt – för att söka en ny plats att bygga sitt liv på. "Naturligtvis" svarade Sverige, förstås inte enhetligt men i alla fall tillräckligt brett och högröstat för att ett klart huvudspår kunde skönjas. Rockgruppen Kents moderna klassiker sammanfattade andan: "Välkommen välkommen hit, vem du än är". Landsgränserna stod öppna.
Sedan hände det sig, när världens drastiska förändring bara fortsatte, att både politiker och opinion vände. Vilken som svängde först vet ingen men förändringen var ett faktum, symboliserad av att statministerefterträdare Stefan Löfven gick från "Mitt Europa bygger inga murar" till att klubba igenom några av världsdelens allra strängaste migrationsregler, om inte till och med de allra hårdaste. "Så måste det bli tyvärr" svarade Sverige, förstås inte enhetligt men i alla fall tillräckligt brett och högröstat för att ett nytt klart huvudspår kunde skönjas. Rockgruppen Ratatas gamla refräng, som egentligen handlade om något helt annat, kunde plötsligt tillämpas på de som önskade söka asyl: "Han måste stanna kvar här, han har ingenstans att gå ". Landsgränserna stängdes.
Så var det först, så blev det sedan och så skulle det av allt att döma förbli.
Läs mer: Carl-Henric Jaktlund: Vi borde leva för andras bästa
Men så kom sommaren 2018 och knackade på, ivrigt och bryskt, och ställde allt på ända igen. Plötsligt var den gamla öppenheten tillbaka, och som om inte det vore nog: Människor från andra länder var nu inte bara välkomna hit – svenskarna samlades till och med längs vägarna och applåderade deras ankomst!
Tänk vad lite perspektivförskjutning kan åstadkomma. För nu var det inte de som behövde hjälp, nu var det vi. Högtryckstemperaturerna – de ivrigt efterlängtade efter senaste årens kalla och regniga somrar – var initialt samstämmigt efterlängtade men blev mer bekymmersamma när det visade sig att torka och skogsbränder kom i dess släptåg. Vi mäktade inte bekämpa bränderna själva; amerikanare, italienare, fransmän med flera kom till vår undsättning, och för de polska brandmännen skapades en eriksgata med jubelrop.
Läs mer: Integrationsglädje i segregerat Sverige
Men hallå, skillnad! De kom för en specifik uppgift och lämnade därefter, det går inte jämföra med invandringen. Så lyder invändningen från vän av ordning, och det är korrekt. Men nästa gång, tänk om det går än längre då så att katastrofen inte kan begränsas utan blir fullkomlig. Obehaglig men nyttig tanke. Om det sker får vi kanske be om att åka med dem tillbaka och då är frågan: Får vi det? I så fall får man hoppas att de bara nått Kent-stadiet och inte hunnit leta upp någon gammal Ratata-refräng att tillämpa.
Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.
