Krönikor
Orden fattas även mig
Nej, det är inte Indiens kvinnor som drar skam över någon. Det är vissa av Indiens män.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
"Jag saknar ord". Orden kommer från pappan till Jyoti Singh, som våldtogs så brutalt att hon dog tre dagar senare. När jag nu ska skriva om filmen "Indiens dotter", som visades på internationella kvinnodagen i SVT, känner jag hur orden även fattas mig. Det som filmen visar är så mot all mänsklighet att det nästan inte går att beskriva. Just därför är det viktigt att försöka.
Så här var det: Jyoti Singh, en ung läkarstudent, åkte buss klockan åtta på kvällen en söndag i december 2012 med sin pojkvän. Sex pojkar överföll henne och pojkvännen, misshandlade honom och våldtog henne. De körde upp järnrör i henne och drog ut hennes inälvor. Busschauffören stannade inte, utan körde runt tills de var färdiga med henne. Då kastade de ut henne ur bussen och åkte hem och tvättade av sig blodet och gick och lade sig.
Trettiofem män samlades runt den döende flickan. Ingen hjälpte henne. Till slut kom polisen. När hon kom till sjukhuset var hon så illa däran att hon senare avled.
Filmaren Leslee Udwin har nu gjort en dokumentär om fallet. Filmen har visats av BBC i England, men får inte visas i Indien. Indiska myndigheter har också sagt att de vill vidta rättsliga åtgärder mot BBC. Filmaren säger att det som slog henne när hon intervjuade bland annat busschauffören är att de här killarna var så vanliga. Man skulle kunna tycka att det är en tröst att de inte är monster, men egentligen är det ju tvärtom. Det gör det hela mycket värre. För då handlar det inte om enskilda individers totala galenskap, utan om ett sätt att se på kvinnor som andra sortens medborgare, för att inte säga människor utan värde.
Att det just handlar om attityder blir än mer tydligt när vi får höra de anklagades försvarsadvokater i filmen. En av dem säger – stolt! – att om hans dotter skulle bringa skam över familjen, skulle han själv hälla bensin över henne och tända på. Busschauffören påstår, kaxigt, att det är mera en flickas fel att det begås en våldtäkt, än en pojkes. Så vad var Jyotis brott? Att hon var ute klockan åtta på kvällen.
En våldtäkt av det här slaget handlar inte om sex. Den handlar om makt och våld. Den är genom sin brutalitet en krigsförklaring mot världens alla kvinnor. Jag vill påstå att denna typ av sexuellt våld borde klassas som brott mot mänskligheten.
Den enda ljuspunkten i denna förfärande film är skildringen av det raseri som faktiskt uppstod bland indiska medborgare. Man gick man ur huse för att demonstrera. Jag hoppas att protesterna håller i sig, för i dag våldtas en kvinna var tjugonde minut i Indien.
Leslee Udwin poängterade i en intervju om filmen i Agenda (SVT) att det inte bara är Indien som har dessa problem. Det är sant. Men i få delar av världen torde utbildade och respekterade män som de försvarsadvokater som intervjuades, uttrycka sig lika föraktfullt om kvinnor.
Nej, det är inte Indiens kvinnor som drar skam över någon. Det är vissa av Indiens män.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
