Krönikor
Ordlös men talande fasta
Det skulle förvåna om inte viktigare saker blir sagda.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Semlan är tuggad och svald och därmed är fasteperioden inledd. För många passerar den utan att innebära några skillnader mot vanliga lunken, medan andra fastar i traditionell mening genom att avstå från mat eller, mer modernt, från exempelvis massmedia eller sociala medier.
Själv tänker jag testa något annat i år.
Tomas Andersson-Wijs ord ”jag har svårt för att be, men mitt liv är en bön” har alltid känts skrivna för mig. Det himmelska samtalet har aldrig riktigt fallit på plats ordentligt för mig. Jag är en rastlös själ, har svårt att stilla mig ordentligt och har än svårare att fokusera när jag sätter mig i ensamhet. Adrian Plass beskrivning av böneproblematiken i hans hemliga dagbok (utgiven på Libris förlag), som på ett humoristiskt och ofta oerhört träffsäkert vis fångar det kristna livet, har jag läst så många gånger att jag i princip kan den utantill.
Efter att ha ställt klockan på halv sex för att be så försöker Adrian Plass att ’tänka på saker som är av evighet’ och konstaterar att det är svårt: ”Tankarna vandrade till semestern och varför man inte ser papperskorgar av korg nuförtiden och hur en korsning mellan en giraff och en jaktiller egentligen skulle se ut.”
Överdrivet förstås, men ändå så igenkännbart för mig och säkert många fler. Det blir liksom sällan den där riktigt goda bönestunden som man hoppats, och när den blir av tenderar den att vara fylld av ord, ord och åter ord. Bibeln uppmanar oss att göra våra önskningar hörda inför Gud och att upphöja och tacka Honom, så orden kan förstås vara av godo. Inte sällan riskerar de dock att ge uttryck för en självupptagenhet som speglar att man mest ber för sin egen skull.
Utifrån det har det denna fasteperiod blivit dags att be på ett annorlunda sätt.
Den gångna helgen hade jag förmånen att lyssna till David Paul, pastor från Sri Lanka på besök i min hemstad Falköping. Han talade om betydelsen av att lyssna till Guds röst och satte på ett bra, men smärtsamt, sätt fingret på vår tendens att överösa Gud med ord när vi ber. Det blir lätt ett tämligen ensidigt samtal som mest är att likna vid en monolog där vi avslutar när vi inte har något mer att säga.
Men bön borde, menade David Paul, minst lika mycket handla om att möjliggöra ett lyssnande till Gud. I så fall behövs förstås lyhördhet för att urskilja hans röst, men i första skedet även stillhet (vilket kan vara nog så svårt i samtidens jäkt och brus) samt ett mod att vara tyst.
Därför ska jag denna period försöka fasta från ord, så att det himmelska samtalet kan få tippa över så att den andra parten får tala mer. Det skulle förvåna om inte viktigare saker blir sagda då.
Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.
