Rapport från ledamot 240

Det är nu tre veckor sedan kyrkomötets andra session avslutades, och ledamot 240, det vill säga undertecknad, återvände från Uppsala. En av de vanligaste frågorna jag får är: "Hur var det?" Ibland, men alls inte alltid, ställs den med en underton av förväntan på att jag ska svara att det var hemskt, beklämmande, tröstlöst eller något annat i den vägen.

Som Petrus skriver i sitt första brev är jag alltid beredd att ge dem som frågar besked. Det blir: ”Betydligt bättre än väntat. Faktiskt riktigt roligt.” Det säger jag trots att mina två motioner inte vann gehör och att många omröstningar inte gick i den riktning jag hade önskat.

I kyrkomötet representerar jag en liten frimodig nomineringsgrupp som bland mycket annat tycker att Svenska kyrkan inte ska styras av politiska partier utan av människor som brinner för hennes bästa, alldeles oavsett om de har partibok och i så fall vilken. Det är också den linje som Dagen av tradition, långt innan jag blev "kyrkopolitiker", har framfört på ledarplats. Något paradoxalt är det just därför roligt att kunna se tillbaka på åtskilliga trevliga och givande samtal med partipolitiskt valda ledamöter där det blir tydligt att man kan vara överens om att man tycker olika men ändå umgås på ett civiliserat sätt.

I min nomineringsgrupp uppmuntras vi att ta plats och ta för oss i diskussionerna, både i utskotten under första sessionen och i plenum under den andra. Dessutom viner ingen partipiska – vi diskuterar igenom alla frågor och enas ofta om en gemensam linje men var och en har full frihet att rösta efter sin egen övertygelse. Hade jag, som rookie, varit ålagd att hålla tyst och följa partilinjen skulle mitt helhetsbetyg ha blivit helt annorlunda.

Det finns de som tycker att vi i Frimodig kyrka borde hålla oss i skinnet och inse att vi är små och obetydliga i det stora sammanhanget. När Kyrkans Tidning intervjuade Socialdemokraternas gruppledare Jesper Eneroth förklarade han att vi tog "en osolidariskt stor del av talartiden" som gjorde att andra inte fick uttrycka sina åsikter. Det är faktiskt inget annat än struntprat! Det står alla ledamöter fritt att begära ordet och det är knappast Frimodig kyrkas fel att så få socialdemokrater (eller för den delen ledamöter i flera av de andra nomineringsgrupperna) valde att göra sin röst hörd i debatten utan överlät det till i förväg utsedda talespersoner.

Min enkla tanke är att även om en motion röstas ner så är det ett värde att frågan stöts och blöts i plenum. Demokrati handlar inte bara om att 51 procent är mer än 49 utan om att ett ämne blir belyst genom att åsikter får stångas mot varandra. Det gäller i riksdagen och kommunfullmäktige lika väl som i Svenska kyrkan.

Så jag skäms inte för att jag hoppade upp i talarstolen vid flera tillfällen. Och jag tänker på att det där med att droppen urholkar stenen gäller också i kyrkans värld. Det är tre år kvar på mandatperioden...

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.