Krönikor

Så blev jag Håkan Juholts stalker

Malin Aronsson om hundjobbet att jaga svenska kändisar

Publicerad Senast uppdaterad
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.

Nu ska jag berätta för er hur det är att ha en podd. En podd som går ut på att prata med kända, intressanta svenskar om Gud. Det kan vara alldeles alldeles underbart. Men det kan också vara förfärligt. Ett hundjobb. Ett fåfängt kämpande i motvind för att boka gäster. För även om podden Dagens människa har massor av lyssnare. Och även om responsen vi får från er är helt fantastisk, så heter varken jag eller min kollega Skavlan. Vi måste fortfarande förklara vilka vi är när vi ringer upp. Vi berättar att Dagen är en allkristen tidning och att podden har stor spridning. Sedan skryter vi lite med alla gäster som varit med. Vi flaggar med Carola och en massa partiledare, med Ulf Ekman, Jan Guillou, Mark Levengood och Maria Montazami.

Man kan tycka att kändisarna borde stå på kö för att få vara med. Ändå är det ibland som att trampa i lera. Vissa vill helt enkelt inte prata tro. Andra säger “ja vad kul”. Sedan försvinner de från jordens yta. Har någon till exempel sett till Håkan Juholt? Han lovade före sommaren att vi skulle försöka hitta en tid. Sedan slutade han svara. Kanske är det konstant radioskugga i Pretoria, där han bor. Inte vet jag, tyst är det i alla fall, från Håkans håll. När jag går in i de där obesvarade mejlkonversationerna med gäster som inte svarar framstår jag som en galen stalker. “Hej, hej, Malin på Dagen här, ska vi boka den där tiden nu?”

“Hallå igen, vad tror du om nästa vecka?” Det tredje mejlet från mig i dessa envägskonversationer brukar ha rubriken: “Nu envisas jag” , smiley, smiley, smiley. Fast egentligen är jag sur som en citron.

Andra kändisar får förhinder. Den här månaden skulle Kalle Moraeus på älgjakt. Anders Bagges hund gick bort och youtubern Mustige Mauri blev snorig. Sådana gånger kan det kännas nästan overkligt motigt. Men vet ni vad som är så fantastiskt? Ibland händer det motsatta. Poddandet känns overkligt lätt. Overkligt som i overkligt på riktigt alltså. Nästan som om någon högre stående än vår lilla podduo har ett finger med i spelet. Precis så var det med den här veckans avsnitt då Peter Hallström var vår gäst. Tajmingen var perfekt. Samtalet ville sig själv. Tårarna blandades med skratt och aldrig har jag blivit så rörd av en svordom. Lyssna själva. Och du Peter, tack!