Krönikor
Samvetsfriheten är en elefant i rummet
Det är samvetet som gör människan mänsklig.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
I Sverige ska man inte vara samvetsöm. Det är bilden jag får när jag skummar av ledarsidornas kommentarer om samvetsfrihet. Höger som vänster är märkligt överens. Barnmorskor som i första hand utbildat sig för att hjälpa den födande kvinnan och barnet, men som av samvetsskäl inte kan tänka sig att utföra aborter, får söka andra jobb.
Trots att frågan egentligen handlar om den enskilda individens samvete och samhällets respekt för den individen, uppfattas det som generell kritik mot abortlagstiftningen. Varför blir det så? Även om abort verkligen är en känslig fråga, som måste behandlas med respekt för alla berörda, borde vi kunna samtala om samvetsfrihet utan att blanda ihop frågorna.
Det är något som skaver här. Hur kommer det sig att vi har så svårt att respektera olika förhållningssätt? Kan det finnas en bakomliggande rädsla för att det är många som har samvetsbetänkligheter?
Märkligt nog är det är i stort sett bara de kristna ledarsidorna som problematiserar frågan. Jag trodde – tydligen i min enfald – att frisinnade liberaler också skulle inse vikten av att värna individens ansvar och frihet. Frågan handlar ju inte om aktuell lagstiftning utan om enskildas rätt att slippa delta i verksamhet som krockar med individens samvete.
Själv är jag pacifist och undrar nu, när det verkar finnas politisk majoritet att återinföra allmän värnplikt, om samvetsfriheten ska stryka på foten även där. Mitt ömma samvete respekterades när jag mönstrade – jag tvingades inte till militärtjänstgöring utan fick andra uppgifter – men hur blir det i framtiden?
Funderar också på frågan om aktiv dödshjälp. Ska läkare, vars mål är att rädda liv och främja hälsa, mot sitt samvete tvingas att hjälpa människor att dö eller helt enkelt behöva söka andra jobb? Ska präster som av samvetsskäl inte kan tänka sig röja ett förtroende, tvingas ut i offentligheten? Ska journalister som inte kan tänka sig att skriva vissa texter kunna sägas upp? Ska enskilda forskare tvingas till tystnad om resultatet inte är politiskt korrekt? Samvetsfrågan verkar röra vid något känsligt. Det är som en "elefant i rummet". Vi väljer att inte se, trots att den finns där.
I FN: s deklaration om mänskliga rättigheter heter det att ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Jag undrar vad svenska politiker och debattörer menar när man ifrågasätter dessa rättigheter och struntar i deklarationerna man så ivrigt värnar i alla andra sammanhang?
Jag tänker att det är samvetet som gör människan mänsklig, att det är viktigt att lyssna på den inre rösten. Historien visar, med oönskad tydlighet, vilka skador ett överkört samvete kan orsaka. Frågan handlar alltså djupast sett om vår människosyn och vilket samhälle vi vill bygga tillsammans. Därför bör inte den samvetsömme diskrimineras.
Ulf Sundkvist är pastor i pingströrelsen och tidigare gästkrönikör på Dagens ledarsida.
