Krönikor
Sjuka värderingar sprids genom Squid game
Det är dags för oss vuxna att säga ifrån.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Just nu talar alla om Einár. Eller Nils Grönberg som han hette egentligen. Det är rätt att alla talar om hans död. En ung människa som blir skjuten är en tragedi. Inte för att han var blond eller känd. Utan för att han var en människa vars liv tog slut alldeles för tidigt.
Jag ser bilden av Nils ansikte och kan inte låta bli att tänka OM. Om han hade fått leva. Kanske hade han tagit sig ur kriminaliteten och skaffat familj. Flyttat in i ett hus, börjat odla egna tomater, eller cyklat Vätternrundan. Ett liv är fullt av möjligheter för den som får leva. Det fick inte Nils. Så långt verkar vi fatta. Ändå undrar jag om vi verkligen fattar. Hur värdefullt en människas liv är. Och att det inte är okej att se på när människor leker med döden. Varken i verkligheten eller på Netflix.
Samma vecka som jag läser om Einar, läser jag om den sydkoreanska tv-serien Squid game. Den är just nu på väg att bli Netflix mest tittade serie. Någonsin. Squid game är en fiktiv serie vars handling bygger på att leka med döden. Huvudkaraktärerna i serien är ett antal personer från samhällets botten som får chansen att tävla i traditionella barnlekar. Lekarna påminner om dem vi själva lekt på kyrkans barnläger. Skillnaden är att vinnaren blir stenrik och de som förlorar dör.
Jodå, mina egna tonåringar har visst redan hört talas om serien, så jag bestämmer mig för att ta reda på vad det är.
Ett avsnitt ser jag, sedan mår jag illa. Kulisserna i Squid game är färgglada. Serien börjar med att tävlingsdeltagarna leds in för att delta i en dragkamp. När kampen är avgjord går det segrande laget ut från arenan. Förlorarna ligger döda på marken. Runt deras kroppar bildas pölar av blod. Funktionärer klädda i rosa overaller kommer in och spolar bort blodet. Sedan klipper kameran över till nästa färgglada scen.
Det är vidrigt. Inte första hand på grund av våldet. Utan på grund av leken. Som ett modernt gladiatorspel.
Att vi underhåller oss med en serie där man gjort andras död till en lek känns extra fel just nu. Efter mordet på Einar. Enligt hans vän, artisten Sebastian Stakset var det som hände Einar också en slags lek med döden. Fast i verkligheten. “Jag är så trött på den smutsiga musikindustrin som kapitaliserar på dessa ungdomar och låter publiken sitta som åskådare i en gladiatorarena och se hur vi bara förstör oss själva” skrev Stakset i ett Facebook-inlägg under helgen.
Om det är så vill jag vara med och säga stopp. Någonstans måste man börja. Varför inte med de barn och unga man har mitt framför näsan? Just nu sprids sjuka värderingar genom Squid game. Från flera länder kommer rapporter om hur barn på skolgårdar börjat leka de våldsamma lekarna och misshandla den som åker ut. När händer nästa grej? När blir någon ihjälslagen?
Det är dags för oss vuxna att säga ifrån. Döden ska aldrig vara en lek. Varken i verkligheten eller på Netflix.
Malin Aronsson är redaktör för Dagens relationsmaterial, krönikör och en av två programledare för podden "Dagens människa"
