Skapelsen pågår oavbrutet

Äta eller ätas. Det är den ofta dystra bilden av hur det går till där ute, i naturen, den natur som för många av oss numera får sina främsta och framförallt vackraste representationer i en tv nära oss. Men glädjande nog finns också exempel på hur arter av djur hjälper varandra att överleva. Om detta skrev redan den ryske författaren och revolutionären Furst Kropotklin i "Inbördes hjälp", där han tog avstånd från darwinismen.

I den nya tv-serien "Den pågående evolutionen" (SVT), vars första avsnitt sändes i veckan, får vi möta en grupp babianer som adopterar hundar och katter och sedan lever tillsammans med dem. Synen av en babian som "husse" är både rolig och utmanande, och har ställt forskarna inför en rad frågor. I filmen tar en fransk naturfotograf oss med på resan till Saudiarabien, där flera sällsamma kolonier av denna typ, bestående av babianer, vildhundar och katter har bildats.

Varför har babianerna, som i vanliga fall fruktar hundarna, tagit dem till sig? Och varför stannar vildhundarna och försvarar babianerna mot andra vildhundar? Och hur kan det komma sig att en babianhona släpar omkring på en död kattunge i veckor?

För alla oss som tycker om naturprogram är detta spännande frågor. Filmen har en trevlig ton, fakta presenteras på ett sätt som är lättbegripligt utan att bli fånigt, och bilderna är fina. Det visar sig under programmet att anledningen till att hundar och babianer nu håller sams är förändrade livsvillkor och också den ömsesidiga nytta de får av varandra. Inbördes hjälp, helt enkelt. Eftersom dessa kolonier lever av de sopor som människor slänger, behöver de inte längre jaga. De har nu i stället nytta av varandra.

Det är en uppmuntrande syn, som visar att nya förutsättningar för liv kan vara lika mycket möjlighet som hot. Men allra sötast är historien om katterna, som leker med babianungar. Forskarna hittar ingen förklaring. Så man konstaterar helt enkelt: katterna verkar göra det för att de ”helt enkelt tycker det är kul”.

Den lustfyllda leken har alltså en klar plats i skapelsen. En skapelse som i detta program ses som oavbrutet pågående. Jag instämmer i den synen, vilket inte alls krockar med tanken att Gud finns bakom allt. Den enda gången jag har invändningar mot filmen, är när man uttalar sig om sådant som vetenskapen inte kan ge svar på. Som att "evolutionen är i ständig rörelse men den har inte något mål". Om mål och mening kan och bör naturvetenskapen inte uttala sig, det ligger inte inom forskningsfältet.

Den som tror att det finns mening och mål kan njuta av fina filmer som denna om en ständigt pågående evolution, och också se en särskild mening som kan vara förborgad för den vetenskapstroende, nämligen att utvecklingen också talar om en Gud som är involverad och oavbrutet medskapande.

Inger Alestig

Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.