Soppa med en tiggare

Jag åt soppa med ett ungt romersk par häromdagen. De kom till vår kyrka en söndag och sökte hjälp. Behövde någonstans att sova och något att äta förstås. Så vi gjorde i ordning en enkel måltid i vårt kafé, satte oss ner och lyssnade på deras berättelse. En sorglig berättelse om fattigdom, analfabetism, dålig utbildning, ohälsa och missmod. En berättelse om en ung familj som inte ser några andra möjligheter till försörjning än att lämna sina barn hos släktingar och vänner och söka sig norrut för be om “våra” pengar.

Sakta men säkert blev tiggaren mitt emot en människa, med en livsberättelse som lika väl kunde ha varit min. Det är faktiskt inte så länge sedan över en miljon svenskar sökte lyckan i det stora, förlovade landet i väst. Nöd, missväxt och fattigdom drev oss över hav och land. Det är heller inte så länge sedan min egen farfar Edvin gick på luffen för att överleva. Som daglönare hankade han sig fram i södra Norrlands inland. Hade han inte träffat farmor Alva, stadgat sig och fått barn i samma veva som sågverken gick för fullt hade han lika gärna kunnat frysa ihjäl, som vilken tiggare som helst. Men han blev frälst, från både synd och fattigdom.

Händelsen berörde. Där satt jag. En vanlig svensk vars stora problem i december är tiden. Hur ska jag hinna köpa alla klappar innan jul? Hur ska jag hinna med alla besök? Mitt emot mig, det unga paret, fast med helt andra problem. Hur överlever man de kyliga nätterna? Hur ska vi klara av att tigga ihop till brödfödan? Kontrasten var total.

Händelsen fick mig att agera. Jag ringde socialtjänst och sökte ansvariga politiker, mejlade församlingsledningen och kollegerna i de andra kyrkorna. Vi kan ju inte ha människor som fryser ihjäl i vår stad. Så får det bara inte bli! Här gäller det att göra något nu. Jag tänker att vi måste klara av att göra två saker samtidigt eller möjligen tre. Vi måste kunna ge akut hjälp. Mat och tak över huvudet. Vi måste också kunna samarbeta; stat, kommun och frivilligorganisationer, men vi måste också utmana Rumänien att hjälpa sitt eget folk. Det är verkligen en skam att vi Europa inte löst detta ännu.

Men frågan kokar ändå, förr eller senare, ner till den personliga nivån. Det handlar om människan som behöver hjälp. Vad är hon beredd att göra mer än att tigga? Det handlar om utbildning, arbete och eget ansvar. Vill våra vänner, romerna, verkligen förändring eller ser man tiggeri som ett normalt a­rbete? Men det handlar också om mig. Vad är jag beredd att offra för mina medmänniskor? Vad är jag beredd att bidra med?

En del av oss blundar, tittar bort och passerar. Allt för att undvika problemet. En del av oss dövar vårt dåliga samvete med en tjuga och går vidare. Själv tänker jag. Gud förbarma dig, över mina nyvunna vänner, men också över mitt hårda hjärta, att jag gör det jag kan för en bättre värld.

Ulf Sundkvist

Ulf Sundkvist är pastor i pingströrelsen och tidigare gästkrönikör på Dagens ledarsida.