Susanna Birgersson: Gud vill använda oss trots vårt åldrande

Jag tror att jag har läst de flesta inläggen i de senaste veckornas kulturdebatt om kvinnors åldrande. Jag tyckte om alla. De ursprungliga av Ann Heberlein och Åsa Lindeborg för att de med precision beskriver den förtvivlade känslan av förlust när ungdom, skönhet och attraktionskraft rinner bort. Jag gillade John Sjögrens invändning, att skönhet är något mer än yta, en överensstämmelse mellan det inre och det yttre.

Jag nickade dock energiskt när Greta Thurfjell skrev att en förlorad sexuell attraktionskraft inte kan filosoferas bort i en tid där erotiskt kapital är hårdvaluta. What’s gone is gone. Det var behagligt att läsa Anna-Lena Lauréns text om hur obegripligt det är att intellektuella kvinnor bryr sig så mycket om utseendet. Är inte varje skäl att slippa vara sexobjekt – åtrått eller ratat – en välsignelse? Och jag njöt av Marianne Lindberg de Geers lite arga text om att feminister borde skärpa sig och sluta att offentligt befästa idén om att kvinnor inte är något värda efter att fertiliteten upphört.

Ja, som sagt, jag gillade alltsammans. Själv tänker jag, så här i adventstider, på några äldre kvinnor, som spelat en avgörande roll i den frälsningshistoria som julen handlar om. Jag tänker på Sara, Abrahams hustru. Hon var 90 år när hon blev gravid, långt efter att det egentligen var fysiskt möjligt, långt efter att hon – får man förmoda – förlorat sin attraktionskraft. Då blev hon urmoder till det judiska folket. Jag tänker på Elisabet, Sakarias hustru. Ofruktsam och till åren kommen även hon.

Ändå blev det blev som ängeln i templet sagt till Sakarias: hon födde en son, Johannes Döparen, han som beredde vägen för Messias, han som döpte Jesus. Och jag tänker på Hanna, profetissan, 84 år gammal, änka sedan många år. “Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön.” När Josef och Maria kom med Jesusbarnet kände hon omedelbart igen Israels räddning och berättade om Jesus för alla som väntade på frälsningen. Någon större uppgift finns inte.

Det är smärtsamt att åldras. Men som kristen tror jag att Gud använder de människor som låter sig användas, och att han gör det i sin tid. Jag tänker på Mose. Sin krafts dagar tillbringade han med att vakta får. Han var redan 80 år när Gud äntligen kallade honom att leda Israels folk ut ur Egypten. Jag går inte och inbillar mig att jag ska uträtta några synliga storverk när jag är 80. Men jag är övertygad om att Gud inte ser på människors åldrar på det sätt som vi gör. Och att han ofta har större användning av det svaga, brutna och överblommade, än det stolta, starka och tilldragande

Glad advent!