Suspekt på grund av min kristna tro

"Hur kan man förlita sig på information framtagen av någon som tror att en annan människa har gått på vatten?" Så sa en chef på ett medieföretag till en kollega när jag just hade gjort ett stort avslöjande om oegentligheter i en svensk myndighet. Min första reflex var att försvara mig, men det var i början av 2000-talet och jag var nykläckt journalist. Och jag tänkte att man säkert säger så om alla, även ateister. För hur kan man förlita sig på någon som rapporterar om att göra gott men själv inte tror på en godare makt?

Två år senare blev jag påmind om "gåpåvattenhändelsen". Jag stod inför en klass blivande journalister och föreläste om mitt arbetssätt, mitt kall och mina olika uppdragsgivare. En föreläsning som alla andra, många spännande frågor och diskussioner som det kan bli journalister emellan. Det som avvek var att en lärare med hånfull ton frågade hur det kommer sig att jag publiceras i kristna medier. Jag frågade läraren varför hon inte också frågade hur det kommer sig att jag skriver åt socialdemokratiska, folkpartistiska och moderata medier eftersom jag var publicerad i Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter. Hon suckade och skakade på huvudet som om hon hade fått svar av en galning. Efter föreläsningen kom tre, inte samtidigt, studenter fram och "avslöjade" att de var kristna, som om det var något skamligt, något som måste hållas hemligt.

Och veckan därefter rann bägaren över.

Då satt jag i ett rökrum, det fanns ju sådana vid den tiden, och läste på ett manus till ett radioprogram. En kollega kom in, tände sin cigarett, såg min tatuering på höger arm och sa: ”Du, vi känner inte varandra, men jag beundrar ditt arbete, vad coolt att du går omkring med ett kors så öppet. Jag är också kristen men håller det helst för mig själv, man vill ju inte att ens arbetskamrater ska se ned på en.”

När jag var 14 år åkte jag med ett gäng äldre pilgrimer till Jerusalem och bodde i kloster. När man genomgått den färden blir man tatuerad på höger arm. Jag envisades med att också få en tatuering fast jag inte var en äldre pilgrimare. Det var den som personen i rökrummet hänvisade till. Jag drog fram ett annat kors, ett som jag hade runt halsen och såg till att ha det synligt på arbetsplatserna.

Jag har många gånger försökt förstå mig på misstänksamheten mot kristendomen i Sverige, jag menar – vi bor ju i ett land som är byggt på kristna värderingar.

Det är glädjande att kristna medier har tagit allt större plats i medieflödet men jag skulle vilja se fler, de som jobbar i så kallad ”mainstream media” eller public service, komma ut ur garderoben och ”erkänna” att de är kristna.

Det värsta är nog dock inte att man misstänkliggjort kristna utan att man inte velat publicera reportage om förföljelse av kristna. Man har vägrat se på dem som offer. Detta har jag stått och bråkat om på flera redaktioner. Tack Gode Gud har det börjat släppa lite.