Krönikor
Tårarna rann i Albert Hall
En förändring är möjlig, rättvisan kan trots allt segra.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Det var knäpptyst i den gigantiska Royal Albert Hall vid Hyde Park i London. Det enda som hördes var det diskreta prasslet från en och annan pappersnäsduk. Tårarna rann. Inte av sorg utan därför att vi var djupt berörda av det vi lyssnade till, en talare som med patos och övertygelse och med en fast förankring i sin kristna tro talade om sin livsväg, sina framgångar men också sina misslyckanden.
”Det vi hör är Martin Luther King 2.0”, viskade jag till min granne. Och vi var många som fick samma association när vi lyssnade till den amerikanske människorättsjuristen Bryan Stevenson, en av huvudtalarna på Alpha Leadership Conference i förra veckan, där temat var ”Försoning”. Mycket klokt sades av många intressanta talare men Stevensons anförande var utan tvekan höjdpunkten.
Vad Stevenson lyckades med var att å ena sidan måla upp en bild av ett USA där utvecklingen går i riktning mot hårdare tag, längre straff, fler människor (särskilt kvinnor och afroamerikaner) i fängelser och ökad intolerans men å den andra ge hopp om att en förändring är möjlig, att rättvisan trots allt kan segra.
Som ung juriststudent på praktik skickades Stevenson till en dödsdömd fånge för att meddela honom att inget tydde på att han skulle komma att avrättas det närmaste året. Den unge Bryan var fruktansvärt nervös och tänkte att fången skulle bli besviken på att det inte var en riktig advokat som kom och att han dessutom hade ett torftigt besked att ge. Han var inte förberedd på att få möta en man i kedjor, brutalt behandlad av fängelsepersonalen, som började gråta av glädje när han fick reda på att han kunde räkna med ett års nådatid. "Nu vågar jag be min familj komma hit på besök", utbrast han.
Mötet blev avgörande för den unge juriststudenten som beslöt sig för att ägna sitt liv åt att arbeta för dem som dömts till lagens strängaste straff – och mot rassegregation. "När slaveriet avskaffades förbjöds tvångsarbete. Men vi har aldrig gjort upp med den ideologi som ligger bakom, att svarta inte har samma värde som vita, att de inte är riktiga människor", konstaterade Bryan Stevenson, som vid sidan av sitt arbete i Equal Justice Initiativ och som juristprofessor vid New York University, tagit initiativ till ett minnesmärke och museum över lynchningarnas offer som just invigts i Montgomery, Alabama.
Ja, det handlade mycket om USA. Men, tänkte jag där jag satt med våta kinder, det handlar också om Sverige av i dag. För när svenska politiker tävlar i grenarna hårdare tag mot brottsligheten, strängare straff och mer inlåsning glömmer man att också den som begår ett brott är ett offer, att ingen människa är så ond i sig som sin värsta gärning. Och varje gång någon definieras bort och behandlas illa på grund av sådant som ursprung, hudfärg eller religion urholkas det som inte får urholkas, det absoluta människovärdet.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
