Ledarkrönikor
Tekniken förändras men drivkraften består
Att göra tidning var i grunden en fysisk upplevelse, med slammer och dofter
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
“Detta är min allra första arctikel. Jag har tappat räkningen på hur många gånger i mitt yrkesliv som journalist som jag behövt lära mig ett nytt sätt att göra tidning.”
Nej, det heter inte arctikel. Men vårt nya produktionssystem heter Arc. Det passar ju utmärkt för Dagen, eftersom vi kan låta det syfta på Noaks ark, den starka berättelsen om hur Gud räddar mänskligheten och den jord vi har fått att förvalta och låter regnbågen bli ett synligt tecken för all framtid.
Tanken gör omställningsprocessen något enklare. För det är inte utan bekymmer att ta till sig ett nytt sätt att jobba. Det tar tid innan rutinerna sitter på plats. Och det är ju inte direkt så att vi kan sluta uppdatera Dagen.se och producera tidningssidor en period tills allt fungerar smidigt.
Att göra tidning var i grunden en fysisk upplevelse, med slammer och dofter i sätteriet och muller och vibrationer när tryckpressarna framåt natten drog igång.
Elisabeth Sandlund
Mina första lärospån som journalist gjorde jag som tonåring på en landsortstidning i norra Sverige i slutet av 1960-talet. Artiklar skrevs på manuella skrivmaskiner, godkändes av tjänstgörande chef som hade rödpennan i högsta hugg och lämnades till maskinsättaren som producerade blyrader med spegelvänd text som ombrytaren så småningom placerade på tidningssidan i enligt med redigerarens skiss. Att göra tidning var i grunden en fysisk upplevelse, med slammer och dofter i sätteriet och muller och vibrationer när tryckpressarna framåt natten drog igång.
Så gick det till även när jag som ung vuxen halkade in på Svenska Dagbladet på ett bananskal för att bli kvar där i 28 år. Men ganska snart togs nästa steg, när offsettekniken gjorde sitt intåg. Blyet ersattes av mer lätthanterliga pappersremsor. Yrkesrollerna, den skarpa uppdelningen mellan journalister och typografer, som så småningom började kallas “grafiker”, upprätthölls fortfarande, likaså den mellan skrivande journalister och redigerande.
De gränserna suddades ganska snabbt ut när tidningsproduktionen datoriserades och steg för steg förvandlades till en gör-det-själv-verksamhet. En skrivande journalist utför numera en stor del av det arbete som tidigare sköttes av redigerare och grafiker. Det gäller alldeles särskilt när hela pressen, inklusive Dagen, lägger om kursen så att webben blir det primära, den kanal där texterna dyker upp först för att sedan publiceras i den fortfarande ack så viktiga tidningen, vare sig läsaren tar del av den på papperet eller som e-tidning på nätet.
Låter jag grinig och gnällig? Det var inte meningen. För poängen är inte att återigen bekräfta att det är svårt att lära gamla hundar att sitta utan att lyfta fram att den journalistiska drivkraften är och förblir densamma – att förmedla sådant som är viktigt till läsarna och att göra det så snabbt, effektivt och professionellt som möjligt. Och att den senaste tekniken gör just detta möjligt.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
