Krönikor
Thrillerserie som lovar gott – och ont
’Jordskott’ är underhållning, och bra sådan.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Förhandsintresset har varit stort för den nya svenska thrillerserien "Jordskott", som hade premiär i måndags kväll (SVT1). Den har beskrivits som en svensk "Twin Peaks" och en blandning mellan mystisk fantasy och traditionell thriller.
Första avsnittet lovade gott. Det är spännande och med en lagom dos märkliga och olösta gåtor. Drunknade huvudpersonen Evas dotter för sju år sedan, eller blev hon kidnappad? Och är det dottern som nu återfunnits på en skogsväg, utsvulten och sjuk? Eller en helt annan flicka?
Samhället Svartsjön, där allt utspelar sig, verkar från början vara en lagomsvensk stad i mellanmjölksbältet, med poliser som bråkar om en trilskande skrivare, advokater som nervöst rättar till slipsen och sjukvårdsbiträden som pratar solbränna. Men vi anar en spänning under ansträngda leenden och framräckta kaffekoppar.
Mest intressant är ändå att "Jordskott" också – som många välgjorda serier – säger något om de frågor som är på tapeten i samhället och i fikarummen just nu. Här finns en god dos psykologiska gåtor: är Evas övertygelse om att hon återfunnit sin dotter bara en överspänd krisreaktion där hon ser saker som inte finns? Vad döljer sig bakom den infekterade relationen mellan Eva och hennes nu avlidne far? Varför har Eva egentligen kommit tillbaka till Svartsjön?
Men först och främst verkar "Jordskott" röra sig runt miljö och ekologi och människans ansvar för en förödd natur. Vi anar redan i del ett att cellulosaföretaget, där Evas pappa var vd, på något sätt hänger ihop med barnens mystiska försvinnanden. Skogen har en nyckelroll.
De snygga naturscenerna andas inte bara respekt för naturen, i stället anar vi att det finns dolda krafter här, på gott och ont.
Under romantiken talade man ofta om "en besjälad natur", och detta är vad jag läser in i "Jordskotts" scenerier: försommardimmor som ligger som slöjor över sjöar, förrädiskt blanka vattenytor. Jag har inga problem med en natur som lever och andas enligt naturens lagar, men när man gör naturen till ett väsen med en egen vilja och dold agenda handlar det om en återmystifiering av tillvaron som vetter åt ockultism. När naturen ges egen själ och vilja på samma sätt som ett (ande)väsen är jag inte med längre.
Man behöver förstås inte ta så gravallvarligt på det hela – ”Jordskott” är underhållning, och bra sådan. Om serien också ger en tankeställare om vad vi gör med och mot naturen är det förstås bara bra. Till snyggt foto och lagom framåtdrivande dramaturgi kan läggas goda skådespelarprestationer av en stor del av den svenska eliten, bland andra Göran Ragnerstam och Moa Gammel.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
