Krönikor
Till kvinnorna i diasporan
Kommer de att kunna fira nästa födelsedag tillsammans? Eller nästnästa?
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
När Mayram fick veta att man visat upp en bild av hennes man i den lokala moskén och informerat om att han numera är kristen och att man därför får göra vad man vill med honom ringde hon honom på jobbet och sa att han aldrig mer kunde komma hem. Han måste ge sig av. Utomlands. Han gav bilen till en människosmugglare i utbyte mot en väg till Europa.
Hon reste med dottern till grannlandet och lever där som illegal invandrare i väntan på det där som heter anhöriginvandring som kan göra att hon och hennes dotter också får komma till Sverige om de bara håller ut. Fast nu har de visst ändrat reglerna där borta i Sverige. Så nu är det inte alls säkert att hon och hennes dotter får återförenas med hennes man även om han får uppehållstillstånd.
När Saba fick veta att hennes man fått uppehållstillstånd i Sverige blev hon så lycklig. Hon och sonen hade lyckats ta sig över gränsen från Eritrea till Sudan så nu äntligen, efter lång väntan skulle de få återförenas. Trodde hon.
Fast nu är det visst kris där borta i Europa. Det kom så många flyktingar att allt tar väldigt lång tid. Det kommer ta 8-23 månader innan byråkratins kvarnar har malt sig fram till att de kan ses igen. Hennes man lägger upp bilder från sonens tvåårsdag på Facebook.
Kommer de att kunna fira nästa födelsedag tillsammans? Eller nästnästa?
För Huda blev det bara för mycket. Hennes man lyckades ta sig till Sverige, hon och barnen skulle komma efter. Fast nu har de visst tagit paus ifrån flyktingar i Europa så nu stänger de alla gränser. Huda har fastnat med sina tre barn i Iran, nära gränsen till Turkiet. Längre kommer de inte.
Hennes yngsta barn är tre månader. Det går liksom inte. Ensam med tre små utan försörjning och utan möjlighet att komma vidare. Hennes man fick åka hem. Det kallas frivilligt återvändande och ser bra ut i statistiken.
Så låt oss tillägna den internationella kvinnodagen dessa kvinnor och deras barn, så vi inte glömmer dem bara för att de inte syns. Alla våra systrar som lever spridda i diasporan. Som överlever så gott de kan. På väg någonstans men fast. Med drömmar som grusas. Eftersom vi tagit paus ifrån dem. Eftersom det blev så jobbigt för oss att vara drabbade av deras lidande och desperation, att vi starkt begränsade anhöriginvandringen. Och all annan invandring också för den delen på alla möjliga innovativa kreativa sätt vi bara kunde komma på.
Vid sopplunchen sveper Ajmal soppan så fort han kan, för att kunna erbjuda kvinnan med det nyfödda barnet att hålla medan hon äter. Han bara måste få hålla. I väntan på sina egna barn. I väntan på sin älskade. I väntan.
Linda Alexandersson är tidigare gästkrönikor på Dagens ledarsida. Hon är rektor vid Hyllie Parks folkhögskola och författare till flera böcker.
