Krönikor
Ung och äldre, sida vid sida
Verkligheten bakom debatten är smärtsam och sorglig.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Så har debatten än en gång snurrat i Dagens insändarspalter, den om musiken och frikyrkan. Den är regelbundet återkommande och varje gång höjs röster för att den känns gammal, tröttsam och därför inte borde få plats. Men att ignorera något som bevisligen väcker sådant engagemang, som medför fler inlägg än nästan något ämne? Nej, det vore märkligt.
Sen kan man förstås känna att verkligheten bakom debatten är smärtsam och sorglig, för det finns helt uppenbart spänningar i kyrkbänkarna och då i synnerhet mellan generationerna. Olika stilar och kulturer efterfrågas och på många håll känner sig de äldre undanskuffade och överkörda. Inte sällan har de rätt – de har fått finna sig i att deras önskesånger blivit färre och färre i gudstjänsterna till förmån för den uppväxande generationens favoriter.
Men det gäller att komma ihåg lite bakgrund också i analysen.
För inte så länge sådan var det nämligen ingen tvekan vilka det var som hade bestämmanderätt kring kulturen på de gemensamma söndagsgudstjänsterna. Visst kunde ungdomarna få sjunga och spela ibland men det var undantaget, avvikelsen. De äldre hade äganderätt, de yngre kunde ta ut svängarna på sina egna samlingar på fredags- och lördagskvällarna. En smidig uppdelning, kan tyckas.
Problemet är bara den alltför vanliga effekten av det. Uppdelningen blev nämligen djupgående, generationerna växte isär. Ungdomsarbetet utvecklades till att i praktiken vara en egen församling vid sidan om den som samlades på söndagarna med en väldigt problematisk följd: Ungdomar växte upp och ur sin församling. Förr eller senare blir man ju för gammal för tonårssamlingar. Och vad fanns då att ta steget in i? En församling som i mångt och mycket slutat att utvecklas kulturellt och som främst tilltalade den äldre generationen.
Så går det inte ha det, en församling måste hänga ihop. Gudstjänsterna i dag försöker därför rikta sig bredare och fånga upp även de yngre, ungdomsarbetet ses som ett komplement och inte en ersättning till söndagsgudstjänsterna.
Den sanna analysen är kanske därför att det inte är något nytt att en generation satt sin tydliga prägel på musiken och kulturen, men det är nytt att det inte är den äldre som har den rollen. Ovant förstås, och frustrerande, irriterande rent av. Jag förstår verkligen det. Men kanske att det kan hjälpa att se det större perspektivet och ambitionen bakom förändringen: Att nå och engagera fler yngre så att deras tro har ett församlingsliv att växa i. Kanske är det värt att som äldre stå tillbaka lite för?
Personligen hoppas jag dock främst på något annat, nämligen att ingen generation ska ha huvudägandeskap till att forma gudstjänsterna utan att de olika åldrarna kompletterar och berikar varandra. Allgenerationförsamling på riktigt, där ingen främst sitter på åskådarläktaren.
Låt det ske.
Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.
