Krönikor
Våga utmana sköra världar
Se där, en sund och briljant hälsning från poppens värld
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
När Jakob Hellman, med Malmö symfoniorkester i ryggen, klev upp på scen i lördags kväll borde jag ha varit där. I snart 30 år har han varit en mina stora favoriter men jag har aldrig lyckats höra honom live. Det beror till viss del på att jag, som i helgen, inte har begett mig dit han spelat. Men minst lika mycket beror det på hur Jakob Hellmans karriär sett ut: Braksuccé 1989 med albumet "…och stora havet" med hitsinglar som "Vara vänner" och "Hon har ett sätt".
Och sen ingenting. Någon ytterligare skiva har aldrig släppts, scenskräcken och prestationsångesten satte sina klor i Hellman och har hittills berövat omvärlden mer material och medfört ytterst få livespelningar de senaste decennierna.
Sorg över de uteblivna uppföljarna finns förstås, men samtidigt även lycka över att det alldeles utmärkta albumet snurrar betydligt oftare än den skulle ha gjort om det hade fått konkurrens av fler. Så i helgen lyssnade jag på nytt och det blev som alltid: Jag nynnade förstrött med ända tills det blev dags för låten "Sköra värld". Sin lättsamma ljudförpackning till trots så innehåller den ett stort allvar som berörde och påverkade mig starkt i tonåren när min egen tro formades som mest, och jag kan konstatera att den håller än i en tid när den osunda och snedvridna religiositeten titt som tätt gör sig påmind. På några enkla rader slår Jakob Hellman fast var det ofta går fel:
”… de har ärvt alla sina åsikter från far, och sånt är aldrig bra – det kommer att gå snett någon dag. Och han stänger till, han vill inte se vad som blåser mot hans kind, han vill inte ha sin sköra värld förstörd av någon vind”.
Se där, en sund och briljant hälsning från poppens värld med två viktigheter att bära med sig.
1. Vikten av att tron blir ens egen. Att inspireras av föräldrar eller andra förebilder är av godo, men idéer måste erövras så att de blir ens egna. De kan inte ärvas, då riskerar de att bli enbart en hjärnprodukt och sådana slår lätt fel. I Bibeln berättas om Jakob som hade starka trospersonligheterna Abraham och Isak men vars livsresa blev allt annat än lyckad inledningsvis, med orättfärdighet och lurendrejeri som kännetecken. Men det egna mötet med Gud i en dröm förändrade allt, den egna litenheten i jämförelsen blev tydlig och skapade den ödmjukhet som är absolut nödvändig för en sund religiositet.
2. Vikten av öppenhet. Att vilja försvara den egna övertygelsen och tron är inte fel, tvärtom, men det är av absolut nödvändighet att det görs utifrån ett så ivrigt sanningssökande att korrigeringar kan göras. Att erövra en tro och sen idogt försvara den, alldeles oavsett vad som uppenbaras i form av nya tankar och bevis, är att stänga för en god växt och utveckling.
När dessa två delar ignoreras så riskerar fundamentalismen att frodas. Jakob Hellman förstod det för länge sen, nu inbjuds vi att göra detsamma.
Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.
