Krönikor
Vår akuta stress börjar bli akut
Vi måste lugna oss. Helst på en gång. Snabbt.

När hösten just svept in med sina sju grader och duggregn så drömmer jag mig tillbaka till när vårvärmen just hade anlänt för ett drygt halvår sedan. Ljumma vindar och sprudlande fågelsång omslöt mig och gode vännen på vår lunchpromenad längst vackra Norr Mälarstrand i centrala Stockholm. Vi skulle bara gå en kort bit med tämligen snabba steg hade vi bestämt, mer hann vi inte. Upptagna, deadlines.
Det var då vi såg honom, mannen som verkade känna allt annat än den stress vi bar inom oss: Owe Wikström.
Religionspsykologen och teologen, som 2003 blev känd för en bredare allmänhet med boken ”Långsamhetens lov” där han manade till motstånd mot samtidens myckna jäkt, tycks leva som han lär. I alla fall om den där vårdagen var rättvisande. Wikström cyklade, om det nu är möjligt, strosandes. Livsnjutarmässigt glidande, liksom. Hans brådska var så obefintlig att han omedelbart bromsade in vid vår hälsning och ställde sig för att småprata en rejäl stund.
Det lugnet, den där goda vilan och förmågan att vara närvarande i nuet, skulle jag också vilja ha.
Helst nu, på en gång. Kanske kan man ladda ner ljudboksversionen av ”Långsamhetens lov” och lyssna på dubbla hastigheten för att snabbt få reda på hur man gör?
De flesta svenskar verkar hålla med. För Owe Wikströms bok blev som sagt en storsäljare. Några år tidigare var det Bodil Jönssons "Tio tankar om tid" som toppade listorna och häromåret kom Tomas Sjödins "Det händer när du vilar" som även den blev en försäljningssuccé. Utöver dem finns en lång rad andra böcker på samma tema som också blivit väl lästa. Ingen av dem tycks hjälpa helt, för det finns alltid marknad för ytterligare en.
Det kan anses vanskligt att slå fast trender utifrån boklistor. Men det finns mer att luta sig emot, som att Försäkringskassans statistik förra året slog fast att ”akut stressreaktion” numera är vanligaste sjukskrivningsorsaken i Sverige.
Vad känner ni kring den utvecklingen, politiker? Allt annat än akut stress vore märkligt.
Den trenden måste vändas innan en efter en av oss jagar ihjäl sig. Och jag borde väl hjälpa till, antar jag. Föreslå en eller två goda reformer. Men nej.
I stället ska jag laga en omelett, äta den och sedan sova middag utan att ställa klockan för att kompensera för en synnerlig dålig nattsömn orsakad av en – just det – synnerligen jäktig helg som innebar enorm svårighet att varva ner. Därefter ska jag lyssna en rejäl stund på Sisuradio, Sveriges radios finska kanal. Otroligt ineffektivt för en icke finskspråkig och därmed en ypperlig övning för samtidsmänniskan.
Det får bli mitt enkla och anspråkslösa bidrag: En simpel men påtaglig praktik som tydliggör att man inte tar sig själv på större allvar än att man kan kliva av en liten stund i övertygelse om att världen klarar sig.