Värna Kyrkans unika kallelse

Att tala om en vision för Kyrkan kan lätt uppfattas som att hon bör bli något annat än vad hon redan är. Men kanske är det först och främst brist på självförståelse som bör åtgärdas.

Brist på självförståelse gör att Kyrkan riskerar att svepas med i andra visioner och agendor, både progressiva och fundamentalistiska. Brist på självförståelse kan göra Kyrkan inåtvänd, verklighetsförnekande och oförmögen att möta samhället och dess utmaningar. Det kan också leda till att Kyrkan förvandlas till en bland andra åsiktsgemenskaper, intresseorganisationer och föreningar.

Jag inser dock att vi människor verkar behöva visioner för att inte kapitulera för tillvarons meningslöshet. Visioner kan måla upp ett mål att eftersträva och skapa god dynamik och engagemang, men de kan också omdefiniera våra kollektiva identiteter. Som medborgare tar vi del av olika samhällsvisioner som strävar efter att främja rättvisa och begränsa förtryck i världen, visioner som berör hur vi organiserar oss i tid och rum. Som kristna, medborgare, och människor befinner vi oss i spänningsfältet mellan himmelska ideal och den brustna verkligheten. Vi behöver förhålla oss till en samhällsdebatt som bygger på mätbara premisser, samtidigt som man som Kyrka när sig på ett hopp som sträcker sig bortom det mätbara.

Men Kyrkan har en unik kallelse som samhället i övrigt inte kan ha, även om hon har mycket att lära sig av andra. Hon förkunnar att döden inte längre utgör människans yttersta gräns, och att en ny, evig horisont har uppenbarats för oss. Kyrkan förkunnar att Kristus har övervunnit döden med sin död och uppståndelse.

Denna vision handlar om en Gud som bjuder in mänskligheten i en relation av ömsesidig kärlek som spränger gränsen mellan tid och rum. Den innebär överlappande verkligheter som inte går att bevisa empiriskt, utan som hör till en annan sfär av kunskap. I Kyrkan blir det jordiska bärare av det himmelska.

Det är Kyrkans unika kallelse att i vår brustna verklighet bära fram lov, pris och tacksägelse till Herren, inte för att uppnå något annat syfte, utan för att Gud är den han är. Vi samlas som Kyrka för att tillbe en evig, omätbar Gud, sedan är vi kallade att återvända till vår begränsade, brustna vardag som personer för att bejaka allt som är gott, och vackert och sant; att älska vår nästa och att verka för försoning och rättvisa.

I vår iver att göra gott i världen finns alltid risken att vi genom aktivism eller populism försöker skapa en Kyrka till vår egen avbild, för att uppnå något angeläget mål, istället för att själva formas av henne. Om jag ändå skulle tala i termer av "vision" så önskar jag att Kyrkan skulle bli än mer sig själv, trygg nog i sin egen identitet att kunna bejaka det goda i samhället, och att genomsyra världen med hopp i stället för att frukta den.

Serafim Smensgård är gymnasielärare, och präst i Heliga Anna av Novgorods Ortodoxa Församling i Stockholm. Han har läst på det Bysantinska seminariet vid Sankt Ignatios andliga akademi i Södertälje och studerar vidare på deltid.