Krönikor
Vem ska frysa ihjäl i vinter?
Nu ber vi till Gud om kraft att göra skillnad.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Svaret på rubrikens fråga är självklart: Ingen!
Frågan kommer av en diskussion som började med ett mejl från ett av kommunalråden. ”Hej Ulf! Hoppas du haft en fin sommar. När vi nu går mot kallare årstid aktualiseras återigen problematiken kring boende med mera för EU-migranterna. Vi vet ärligt talat inte riktigt hur vi ska hantera detta, men ingen ska behöva frysa ihjäl. Är det läge att vi träffas?”
Man skulle kunna tro att mejlet kom från en kollega i grannförsamlingen, men så var det alltså inte.
För värnare av välfärdsamhället är det förstås frestande att kritisera tilltaget. Inte ska en kommun be kyrkan om hjälp. Social omsorg är väl något som kommunen ska klara på egen hand? Att be frivilligorganisationerna om hjälp visar en svaghet i det offentliga som är skrämmande. Eller? Visst, det kan det ligga en del i kritiken att om en kommun inte kan möta de mest utsattas nöd har kommunen problem, men samtidigt är det som sker nu bra.
Frikyrkans växande isolering bryts. Kyrkan, som länge varit verksam bland den välbemedlade medelklassen, "de redan frälsta", med större fokus på den egna välsignelsen än nöden för den mest utsatte, vänder sig om. Jag behöver inte gå längre än till mig själv. Jag tycker att vi varit alltför upptagna med oss själva, vår egen frälsning och frikyrkans ovissa framtid. Musikstilar och gudstjänstformer har emellanåt varit viktigare än uppdraget. Till det har en slags akademiserad teologi gjort tron mer teoretisk, än praktisk. Jesus kärlek har reduceras till en intellektuell idé istället för att vara den konkreta kraft som finns i en förbön mitt i vardagen, en kram eller ett delat mål mat.
Pingströrelsen, som från början byggdes av vanliga enkla arbetare, ofta ganska fattiga, ägnade ändå stor möda åt att hjälpa människor. Karismatik och medmänsklighet hölls samman på ett sätt som var hälsosamt. Gudsmötet gav kraft att möta nöden, både den andliga och den materiella. Tyvärr gjorde klassresan något med väckelserörelsen, som inte bara var av godo. Förkunnelsen om ”omvändelse från synd och egoism” försköts till ”välsignelse och framgång”. Individens välmående blev viktigare än mänsklighetens frälsning. Måhända är jag väl självkritisk nu. Vi har alltid haft mission, beroendevård och på senare år också våra secondhandbutiker, men det har oftast handlat om nöden så ”långt borta” att det knappast påverkat oss ”här hemma”.
Så kom EU-migranterna och nu alla flyktingar. Nöden fick ett ansikte. När nöden blir en person, som vi kan känna igen oss själva i, händer något med oss. Vi blir det vi egentligen är. Mänskliga. Dessutom inser vi våra begränsningar, även ett kommunalråd och en socialförvaltning behöver hjälp. För mig var det självklart att gå till mötet, jag och en engagerad präst från Svenska kyrkan. Ett konstruktivt möte. Nu ber vi till Gud om kraft att göra skillnad. Ingen ska behöva frysa ihjäl i vinter.
Ulf Sundkvist är pastor i pingströrelsen och tidigare gästkrönikör på Dagens ledarsida.
