Villkorslös kärlek

I 1917 års utgåva av vår bibel är begreppen Fader, Offer och Son definierat på detta vackra och samtidigt hisnande grymma vis: Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv. Kärleken kan vara ett offer. Kärleken kan vara konkret på det sättet att man ger utan att fråga efter att få tillbaka. Är det inte egentligen själva grunden i all kärlek? Jag ger inte för att få utan just bara för att få ge? De flesta föräldrar känner igen sig i detta.

Den som ger kärlek är redo till ett offer som inte handlar om att vinna eller förlora, synas eller ens märkas av. Ibland kan kärlek också bara vara en slags känsla av tacksamhet. Det är ingenting som kan tvingas på. Det bara finns där, som nåd. Man kan varken vinna eller uteslutas från nåd och kärlek – lika lite som man kan avtvinga en annan människa tacksamhet för det som egentligen är en grundläggande mänsklig rättighet. Rätten till trygghet, säkerhet, omsorg.

Det är en av många saker som länkar oss samman med varandra – nämligen att vi kan och skall ge varandra skydd – utan att placera den omsorgen i ett slags debet och kredit budget där vi tvingas betala med skuld och tacksamhet. Vad är det för en nåd som är villkorad? Vad är det för en kärlek som kräver betalning i form av tacksamhet? Vad blir det för en omsorg där slutkravet är existentiell skuld?

Det fanns en ledartext som publicerades i anslutning till nationaldagsfirandet i Sverige. Det var kanske inte en helt oproblematisk text. Det är möjligt att den kan tolkas på flera olika sätt. Men. Det var en vittnesbörd som Somar al Naher presenterade på kvällstidningens ledarsida. En berättelse om erfarenheter, förhoppningar – och bristen på omsorg från ett omgivande samhälle. Texten satte fingret på en avgörande fråga – nämligen hur det är att uppleva asylprocessen från insidan, det vill säga alla år av rädsla och osäkerhet som måste genomlevas innan man får lov att vara definierad som svensk medborgare.

Svaren lät inte dröja. Och det är nu det börjar bli intressant. Kan man avkräva en människa som man räddar ett svar i form av tacksamhet? Kan man villkora nåden? Kärleken? Omsorgen? Finns det en relation mellan oss människor där all vår omsorg om varandra egentligen är villkorad? Jag vill inte tro det. Jag vill inte heller tro att vi ifrågasätter en människas vittnesbörd om en djupt traumatisk process som faktiskt är livsavgörande. Få stanna eller gå. Det kristna kärleksbudskapet är villkorslöst. Det är oerhört radikalt. Det är också den enda väg som är rimlig.