Krönikor
VM i total osmaklighet
Ibland finns det pengar, helt enkelt, massor av pengar.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Tio år ung drunknade jag totalt i mitt första fotbolls-VM, det som spelades i Mexico 1986. Jag slukades fullständigt och kan än i dag stora delar av SVT:s VM-krönika utantill eftersom VHS-bandet med den på i princip spelades varje ledig stund efteråt. Danmarks briljans i gruppspelet, Frankrikes makalösa match mot Brasilien i kvartsfinalen och Diego Maradonas definitiva genombrott på världsscenen är några av höjdpunkterna.
Sedan dess har varje fotbolls-VM varit en fest att se fram emot. Men det närmar sig slutet.
Möjligen kan jag motivera mig till att njuta av 2018 års mästerskap i Ryssland, även om beslutet att förlägga mästerskapet där sannerligen kan diskuteras, men 2022 känns det omöjligt att uppbringa någon som helst glädje inför. Utnämningen av Qatar som värdland har kritiserats kraftigt allt sedan beskedet 2010 och inte blev det enklare att acceptera vid den senaste nyheten som släpptes häromdagen: Qatars omkostnad för mästerskapet beräknas till 1 777,5 miljarder kronor.
Nej, det är varken ett räkne- eller skrivfel. 1 777,5 miljarder kronor.
Ibland finns det pengar, helt enkelt, massor av pengar. När fotbollsarenor och infrastruktur runtomkring ska byggas finns ingen hejd. Och resurserna tycks stora när islamistiska rebeller i Syrien ska stödjas ekonomiskt och med vapen för att, enligt envisa rykten från många källor, störta president Assad eftersom han har sagt nej till etablerandet av gasledningar via Syrien till Europa och därmed väckt ont blod hos naturgasrika Qatar.
Men när människor tvingas fly från den Syrieneld man själv petat in pinnar i så finns det däremot inga pengar. Stängd gräns, hårdnackat nej.
Noll kronor till syriska flyktingar, 1 777,5 miljarder till fotbolls-VM. Så skruvat bisarrt, mänsklighetens prioriteringsproblematik tydliggjord in absurdum. Mot detta måste det reageras kraftfullt, och nej: Det är inte att kasta sten i glashus.
Den svenska politiken och dess konsekvenser i flyktingfrågan går sannerligen att diskutera och kritisera (läs exempelvis Elisabeth Sandlunds ledare i dagens tidning) men här finns enorma skillnader. Sverige arbetar för det första fredsbevarande, för det andra har vi gjort stora insatser såväl biståndsmässigt och för medmänniskor som flyr från Syrien. Man kan, med rätta, argumentera för att vi kan och borde göra mer men vi ska samtidigt komma ihåg att våra bidrag är goda och stora i jämförelse.
Att rikta stenhård och massiv kritik mot Qatar är att kasta sten på ett gigantiskt glashus formerat som en fotbollsarena och som i praktiken blir en modern gladiatorplats där de små och utsatta offras. Det internationella fotbollsförbundet Fifa kan förstås inte stoppa alla problem i Qatar men de borde åtminstone med självklarhet dra tillbaka det mästerskap de förlagt dit.
Annars står hoppet till omvärldens bojkott.
Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.
