Åke Samuelsson vill stötta familjer med berättande

– Det har egentligen varit min grej med Munken och Kulan under alla år – vad kan jag göra för att stötta familjerna? säger upphovsmannen, pastorn och barnmötesfarbrorn Åke Samuelsson.

Under sina 40 år som pastor har han mött många familjer som mår dåligt.

– Och kan jag hjälpa någon enda av dessa familjer så har jag inte levt förgäves, säger Åke.

Inslagen på årets Hönökonferens som pågår just nu är därför inte enbart riktade till barnen, det är rena familjefester. Samlingarna kallas BAXNA (sammansatt av orden barn och vuxna) och bjuder på sex nya berättelser med Munken & Kulan, vilka i sin tur tar avstamp i sex olika slags familjer som finns beskrivna i Bibeln.

– Det är lätt att tro att om det bara finns mamma, pappa och barn så är allt bra, men alla av oss vet att syskon är väldigt olika och att familjer kan se väldigt olika ut, säger Åke.

Till exempel kan man ha en väldigt bortskämd lillebror precis som Kulan har – och precis som bröderna i Bibeln som sålde sin bortskämda lillebror Josef som slav.

Man kanske lever i en familj som har drabbats av död och sorg och elände och som till och med tvingats att flytta till ett annat land, precis som Noomi och Rut.

Och hur är det egentligen att ha en storasyster som alltid lägger sig i och talar om hur saker och ting ska vara, och som dessutom blir avundsjuk när det går bra för dig? Mose vet precis hur det var med Mirjam.

Att växa upp med en bonusförälder är inte alltid enkelt. Men även Jesus växte upp med en bonuspappa.

Hönökonferensens besökare kommer också med Munken & Kulan som huvudkaraktärer att få höra berättelser om barnlöshet och att inte ha någon familj alls.

– Och så kommer de att få höra om Nisse Slips som är så duktig både i jobbet och i församlingen men glömmer bort sina egna barn för att han har ett så stort engagemang överallt, säger Åke.

Familjegudstjänster är fantastiska tillfällen, menar han. Föräldrarna går på mötet och slappnar av för de vet att budskapet är riktat till barnen – och när föräldrarna släpper garden kan de själva drabbas av budskapet på ett helt annat sätt än på en vanlig gudstjänst.

– Jag tror inte att man enbart ska prata till barnen. När barn och föräldrar lyssnar tillsammans kan man också prata tillsammans om det man har hört, säger Åke.

Därför är förbönen ett viktigt inslag på Hönökonferensens familjefester.

– Tanken är att man går fram tillsammans som familj för att få förbön. Det blir väldigt starkt och svetsar familjen samman, säger Åke.

Munken och Kulan är två busiga killar som är med om många olika äventyr och som ibland missförstår Bibelns berättelser med olika dråpliga konsekvenser som följd. Framför allt är Munken och Kulan precis som vilka andra barn som helst. Även om en del av de tidiga berättelserna kan ha tydliga årsringar så är själva kärnbudskapet tidlöst.

– Jag har alltid försökt att berätta utifrån barnens perspektiv och känna in barnens bekymmer. Rädsla, ensamhet, förlåtelse – allt sådant passar för alla tider i livet. Vi pratar om riktiga saker som barnen möter, och jag tror att det är därför Munken och Kulan har överlevt, säger Åke.

Berättelsen är själva kärnan i allt det som Åke gör. Han tror på styrkan i berättandet och ser berättelsen som en ”present” till den som lyssnar.

– Enligt mitt sätt att se det så bemyndigar du den som lyssnar att ta emot och välja vad man vill göra med den presenten som du ger. Du kan välja att ta till dig berättelsen och skapa dina egna inre bilder. Du kan sätta in berättelsen i ditt eget liv och därmed komma åt känslan som jag tror är själva nyckeln i berättelsen. Att känna igen sig.

Jesus använde berättelsen som verktyg. Med olika liknelser förklarade han evangeliet för människorna som lyssnade. Hur väl har vi förvaltat berättandet i kyrkan i dag?

– Vi har blivit teoretiska på ett helt annat sätt. Vi pratar i punkter, men livet består ju inte av punkter. Det består av berättelser, säger Åke.

Så hur kan vi då bli bättre på att låta berättelsen leva i församlingen? Handlar det om att skicka pastorer på utbildning i berättarteknik?

Nej, Åke har en annan lösning:

– Det här handlar inte bara om predikstolen. Det handlar om att ge den egna berättelsen till sina egna. Jag tänker att vi alla ska berätta mer om våra liv. Är det något som barn har glädje av så är det när föräldrar berättar om sitt eget liv och sin egen kamp.

Det här är något vi många gånger har förlorat, menar Åke. I stället för att sätta oss på kvällen med våra barn och berätta om något vi har varit med om så sätter vi på en film eller låter barnen titta på barnprogram. Vi låter andra berätta sina historier för våra barn, trots att berättelsen om det jag själv har varit med om ger dubbel verkan hos den som lyssnar, menar Åke.

Men om jag tycker att min berättelse inte är särskilt märkvärdig då? Om jag inte har varit med om någon dramatik över huvud taget? Det spelar ingen roll.

– Det är bara du som kan berätta om hur det var när du var liten. Barn älskar att höra det. Och kanske att få höra om hur det var när barnet självt var litet, säger Åke.

Berättelsen om våra liv är något vi behöver dela även i en större gemenskap, till exempel i församlingens hemgrupper.

– Det är så lätt att vi hamnar i diskussioner om saker och ting i stället för att dela våra liv. Men det är ju när vi delar smärta, sorg och misslyckanden med varandra som det händer något. Det öppnar sig och vi hjälps åt att bygga upp varandra.

Här har den lilla församlingen en stor fördel jämfört med den stora, menar Åke.

– Stordriften i kyrkan är inte särskilt biblisk när det kommer till att dela livet med varandra. Livsnerven i en församling är de mindre grupperna och där är det oerhört viktigt att vi delar vår berättelse med varandra.