Krönikor
Anders Piltz: En enda person i två naturer
Jesus är inte en gestalt, en karaktär i en story, utan Guds son och en människa av kött och blod.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Påsken är den största kristna högtiden, men problematisk. Julen kan alla associera till: ett barns ankomst är lätt att föreställa sig. Men påsken? Ett tortyroffer väcks till liv. Det ingår inte i folks erfarenheter. Många har svårt att se att en trettioårig judes avrättning och eventuella återuppväckande för tvåtusen år sedan som relevant här och nu.
Ingen person i världshistorien har väckt så många frågor och reaktioner (och sådan kärlek!) som Jesus från Nasaret. Omkring påsk är medierna fulla av nytolkningar av Jesusgestalten. Också i år kunde vi läsa de obligatoriska försöken att förklara vem han egentligen var, att komma ner till den ursprunglige Jesus under historiens lager av övermålningar. Historiens tolkningar upplevs som överlagringar, dogmernas formuleringar som filter. Är det möjligt att tränga igenom pålagringarna? Att komma bortom bilden av Jesus, fram till Jesus själv? Bortom en rollkaraktär, som man debatterar och skriver böcker om (i oändlighet), fram till en relation, en vänskap med honom?
Konciliet i Kalcedon år 451 formulerade dogmen att Jesus Kristus är en enda person i två naturer, den gudomliga och den mänskliga. Den gudomliga naturen uppväcker de döda, den mänskliga lider själv döden. Men det är samme Jesus som utför under och som lider. Det är härlighetens Herre som blir korsfäst. Det var ett sätt att uttrycka en troserfarenhet.
För att komma bakom, bortom alla bilder av Jesusgestalten, låt oss tänka på hans sätt att beteckna sig själv. På åtskilliga ställen kallar han sig jag är (på grekiska ego eimi). Det var Guds självbeteckning vid den brinnande busken (Andra Moseboken 3). Detta gudsnamn betyder: Jag är här, närvarande, tillgänglig, jag vill vara din vän.
Under sitt jordeliv älskade Jesus alla utan undantag. Men det var bara några få han kallade vänner i strikt mening (Lasaros, dennes systrar, älsklingslärjungen). Nu är han uppstånden och inte längre hindrad av kroppens begränsningar. Han erbjuder varje människa möjligheten att bli hans vän i ordets rikaste mening. Den helige Ande kan förmedla denna vänskap.
Vi har diskuterat och dissekerat Jesusgestalten tillräckligt. Hans kropp bär märkena av denna behandling. Vi har glömt att han är sann människa i ordets intensivaste mening. Han vill ha en relation till var och en av oss. ”Jag kallar er inte längre tjänare utan vänner. Allt jag hört av Fadern har jag berättat”, säger han till de sina vid den sista måltiden.
Jesus är inte en gestalt, en karaktär i en story, utan Guds son och en människa av kött och blod. Han är uppstånden, han är här, närmare mig än jag själv.
Allt jag säger eller gör, vare sig jag äter eller dricker, om dagen, om natten — allt vill han att jag gör tillsammans med honom.
