Anders Piltz: En studie i nåd

Att blicka tillbaka och ångra sig är något naturligt. Få av oss hinner förverkliga alla drömmar och all längtan vi har. Du kanske ska uppsöka läkare för bedömning av din nedstämdhet. Eller försök att acceptera dina livsval och lev i stunden!

Så ungefär, i stark förkortning, skrev nyligen en psykolog i en större tidnings frågespalt till en man som grubblar och ångrar att han inte tagit chansen till mer vänsterprassel än en enda ynka gång, som hämnd för sin frus otrohet och otillräcklighet för trettio år sedan.

Som biktfar kan man inte läsa detta utan en överväldigande känsla av att både den nedstämde mannen och den välmenande psykologen saknar något väsentligt, saknar det väsentliga i livet: frisk luft. Eller med ett ord: nåden. Möjligheten att träda ut i ljuset, ur den mörka och fuktiga betongbunker som åratals ackumulerade misstag och felsteg har spärrat in en människa i.

Nåden är det mest specifika kristna begreppet, och det som är svårast att förklara för den klentrogne. Nåden innebär att man är föremål för Guds omotiverade välvilja redan före sin tillblivelse, ja före skapelsen. Skaparen följer med stor uppmärksamhet och välvilja människans, sin mest komplicerade varelses, försök att leva ett gott liv så gott det går. Han bevakar inte varje steg som en överbeskyddande mamma utan låter människan göra sina egna högst personliga misstag, precis som barnet smärtsamt måste lära att det gör ont att ta på den heta spisplattan, att man får ont i magen om man äter en hel chokladask och att lek med tändstickor kan sluta i oöverskådlig katastrof. Misstag och felsteg ingår i utbildningen och är inte oförlåtliga men inte heller oförargliga. Man lär sig smärtsamt att man är felbar. Man lär sig stegvis att man är en förlåten syndare. Synderna blir nådens förutsättning och byggmaterial, halleluja!

Talet om synd och skuld är inte lätt att sälja in i dagens andliga klimat, eftersom det finns många destruktiva skuldkänslor (inte minst bland troende) som förvisso kunde må väl av att analyseras i psykologsoffan. Men därmed är inte den sunda skuldkänslan avskaffad. Den bör vårdas ömt, eftersom den är förutsättning för nåd och förlåtelse. Insikten att man är benådad, i betydelsen frikänd och i betydelsen föremål för Guds orimliga välvilja, gör att man också kan och orkar förlåta andra.

Är inte detta min uppgift i livet: att inse att jag är utsatt för Guds orimliga, omeriterade, oförskyllda nåd och därför i stånd att förlåta andra deras misstag och försyndelser mot mig? Detta är att andas den helige Andes friska luft, i stället för att kvävas i de multnande resterna av ouppklarade felsteg i det förflutna.

Den som har blivit förlåten och försonad i Kristi blod kan sprida förlåtelse och försoning omkring sig. Inget dåligt livsprojekt.