Anders Piltz: En värld full av blödande människor

Nye påven Franciskus har i en lång intervju under tre dagar i slutet av augusti gett sin syn på kyrkans uppgift i dag. Kyrkan ska vara ett fältsjukhus efter fältslaget. Man frågar inte en förblödande patient om förhöjd halt av kolesterol och blodsocker. Man tvättar, plåstrar, förbinder såren. Världen är full av blödande människor.

Kyrkan ska varken fördöma genom hänvisning till budorden eller bagatellisera synderna. Uppgiften är att ta ansvar för människan. Evangeliets tjänare ska värma människors hjärtan, gå vid deras sida i natten, våga stiga ner med dem i natten, i deras mörker, utan att själva gå vilse.

Påven är jesuit, andlig son till den helige Ignatius av Loyola (död 1556). Ignatius blev omvänd efter en sårskada. Under konvalescensen läste han underhållningslektyr för att fördriva tiden. När de böckerna tog slut övergick han motvilligt till böcker om Jesus och helgonens liv. Ignatius noterade att äventyrsromanerna efterlämnade en fadd, depressiv smak. Jesus och helgonen däremot hade i verkliga livet utstått ofattbara lidanden, men de efterlämnade upprymd glädje hos läsaren. Denna intressanta skillnad ledde till läran om urskiljningen av andarna (1 Johannesbrevet 4:1).

Varje människa ställs inför många val. Då ska man ställa upp alternativen i två spalter och meditera över vart och ett av dem. Det lättare alternativet kan mycket väl leda till oro och vilsenhet, medan det svårare alternativet kan leda till glädje, frid och beslutsamhet, det som kallas andlig tröst. Detta är urskiljningen av andarna. Den proceduren är fundamental i en jesuits liv, men alla människor har mycket att lära av den.

Urskiljning innebär öppenhet för nya gudomliga överraskningar. Det riktiga sättet att söka Gud är det augustinska: söka Gud för att finna honom och finna honom för att söka än mer. Detta sökande är ofta ett trevande. Vi behöver läsa om kapitel 11 i Hebreerbrevet, menar påven. Abraham ger sig av utan att veta vart, i tro. Vårt liv är inget operalibretto, där allt står utskrivet. Det är en vandring, vidare, vidare, i handling, i sökande och seende. Man måste ge sig in i äventyret, söka mötet, låta sig sökas och låta sig finnas av Gud.

Om någon säger sig ha mött Gud med total visshet, utan minsta lilla osäkerhet, då står det inte rätt till med vederbörande. Det är en falsk profet. Gudsfolkets stora ledare, typ Mose, lämnade alltid rum för ovissheten. Man måste lämna rum åt Herren, inte bara åt sina egna vissheter. Det finns en ovisshet i varje verklig urskiljning. Den är öppen för bekräftelse i form av andlig tröst.

Säger Franciskus, aposteln Petrus 266:e efterträdare som församlingsledare i Rom, personsymbol för katolska kyrkans enhet.