Anders Piltz: Ett enkelt hjärta

Det vanliga välbekanta uppskattas inte efter förtjänst förrän man mister det. Det mest självklara var det dyrbaraste man ägde. Hälsan uppskattas efter förtjänst först när man blir sjuk.

Jesus konstaterade med förvåning att folket i Nasaret, hemstaden, var fullständigt opåverkbara och inte lät sig imponeras ens av hans underverk. Men det måste ha funnits undantag. Mamma Maria tog allt till sig och begrundade det. Josef kallas en rättfärdig man. En annan Maria från Nasaret, mor till två av Jesu så kallade bröder (troligen kusiner), Josefs och Jakob den yngre, följde med Jesus från Galileen och tjänade honom med sina tillgångar och var med på Golgota.

Jantelagen är alltså ingen skandinavisk uppfinning. Den människoblivne Guden visar sig vara grannpojken, en snickare. Det var ju han som jobbade i faderns firma och sprang ärenden åt mamma under alla dessa år! Vi känner alla hans släktingar, och det är inget märkvärdigt med dem! Så banalt får det inte gå till!

Men Gud, som skapat allt, visar sig ytterst undantagsvis i blixt och dunder, jordbävning och stormvind. Normalt smyger han sig på i den stilla susningen, i vardagskläder, och viskar mitt namn från sidan, bakifrån. Den som lärt sig hjärtats enkelhet känner igen rösten.

Det eviga Ordet slår upp sitt enkla tält hos oss. Ingen livvakt, pressekreterare, spinndoktor, stylist, inga reklamkampanjer, inga mätningar av publikresponsen — trots livsviktigt budskap som gäller alla. Han uppfyller inte rimliga förväntningar på en budbärare från det gudomligas sfär. Ändå är det ett historiskt, bevisbart faktum att snickaren från Nasaret påverkat mänskligheten och dess historia mer än någon annan individ på denna jord. Detta sakförhållande är en aspekt av inkarnationen, Guds människoblivande. Den paradoxen är mer än någonsin värd att begrunda i mediebrusets tidsålder, där man tvingas leva på ytan och måste bruka våld på sig själv för att korta stunder lyckas gästspela i sitt djup.

Mitt liv utspelas i ett provisorium, i väntan på något bättre. Jag tänkte att allt skulle bli bättre om bara omständigheterna ville bli bättre. Medan jag väntade och fantiserade om denna förbättring utspelades livet i just dessa omständigheter, som jag upplevde så otillfredsställande. Som folket i Nasaret efterlyste jag en tydligare, effektivare, mer trösterik gudsnärvaro.

Och ändå var han här, i min svaghet. Kristus, av samma väsen som Fadern, utstrålningen av hans härlighet, omger sig med tvivelaktiga typer, umgås med människor sådana de är, inte sådana de borde vara. Sådana som jag.

Man får uppenbarligen inte skakas av sin egen medelmåtta, sin oförmåga, sin skriande otillräcklighet, sina bristande resultat.

Kraften fullkomnas i det svaga, det som världen ringaktar, det alltför välbekanta.