Anders Piltz: Repetitionskurs i omvändelse

Vi måste alla bli konvertiter.

Jag citerar en gammal vän som sade så för åtskilliga år sedan. Han hade i sitt nya sammanhang blivit anklagad för att inte riktigt förstå det fina i kråksången, eftersom han bara var konvertit och inte hade insupit finesserna med modersmjölken. Men han hade rätt. Jag tänker nu inte på övergångar mellan olika religioner eller religionsformer utan på det vanliga vardagliga kristna livet i Jesu efterföljd.

Jesu första, korta predikan lämnar inget tvivel: Tiden är inne. Omvänd er och tro på evangeliet! Orden upprepas i askonsdagens gudstjänst, när askan läggs på våra pannor. Ordet konvertit betyder en som har omvänt sig. Att omvända sig är en daglig uppgift: I dag om ni får höra hans röst, så förhärda inte era hjärtan, så börjar varje dags tidebön, med ord ur Psaltaren 95.

Ett autentiskt liv måste vara en kontinuerlig omvändelse, redan på det vanliga mänskliga planet. Att bli vuxen är en långsam omvändelse från spädbarnets radikala egocentricitet, från en kärlek som helt vill lägga beslag på och kontrollera den som ger skydd och näring, till en kärlek som erbjuder sig själv som gåva. Från att se den andre som ett medel för olika syften till en gåva, en ynnest att tacksamt ta emot. Det är en vandring mot större likhet med Guds handlande.

En effektiv skola i denna omvändelse är äktenskapet och föräldraskapet, som båda är livsformer där rika möjligheter ges att pröva halten och graden av omvändelse. Så många möjligheter att bortse från den egna bekvämligheten för att tillgodose de andras behov! Detta är en askes som står alla till buds, också de ogifta och barnlösa. Vi kan välja mellan oss själva och helheten. Det är inte gjort en gång för alla. Det kräver ett dagligt val: att inte förhärda sitt hjärta för inbjudan att växa.

Det som Paulus kallar kärlek (1 Kor 13) är ett deltagande i det pågående ömsesidiga givandet mellan personerna i Treenigheten: Guds kärlek har in­gjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heli­ge Ande (Rom 5:5). Omvändelsen till denna kärlek är alltså en gåva från Gud. Man kan be om den men inte rycka den till sig. Den är en nåd, som ges dag för dag.

I Jesu ordlista heter detta metánoia, sinnesändring, en omvärdering i tanke och handling, från egot, och dess småttiga frestelse att förbli en i sig inkrökt tumsugare, till upprättelsen, till rätandet av ryggen för att upptäcka Guds horisonter. Att låta sig omformas, steg för steg. Att överlåta sig. Att förlora kontrollen.

Och det är aldrig försent, inte ens för en gammal människa. Om vi inte omvänder oss och blir som barn kommer vi inte in i Guds rike.

Fastetiden är en årligen återkommande repetitionskurs i dessa basfakta. Ett återupplivande av kärlekens gåva, en bön om omvändelsens nåd.