Anders Piltz: Spela inte ut tron mot förnuftet

Intelligenta personer vänder religionen ryggen, hette det i en forskningsrapport förra veckan. Det finns klipska människor bland både troende och icke-troende, säger otrons särskilde apostel Richard Dawkins, men religionen ger folk licens att vara dumma på ett kollektivt och acceptabelt sätt.

Man måste förstås ställa sig skeptisk till alla undersökningar av det här slaget, med så förenklade slutsatser. Vem ställde frågorna till vem, hur var de formulerade, och vad var syftet? Och varför kom rapporten nu i sommartorkan?

I dagens samtalsklimat finns en utbredd skepsis mot religionen, som framställs som källan till världens olyckor. Som motpol utpekas den exakta naturvetenskapen, som tänks ge svar inte bara på de frågor den själv uppställer utan också på den yttersta frågan, den om livets eventuella mening.

Det finns två stora rationella grundantaganden om existensen: 1) att denna världen är sitt eget upphov, och 2) att denna världen har sitt upphov i en orsak utanför sig själv.

Det finns ingen giltig naturvetenskaplig metod att fastställa vilket av dessa två påståenden som är korrekt. Svaret måste sökas utanför laboratorierna, i filosofin och teologin, som inte arbetar med matematiska vissheter. Var och en ställer frågan och har något slags svar, hur ofullständigt det än är.

Den kristna tron kastar ljus över frågeställningen. Tror man på att världen är skapad och given av en givare, då blir världen begripligare. Denna tro måste dock till fullo respektera vetenskapens autonomi. Den föreskriver inte på minsta vis för forskarna vilka resultat de bör komma fram till. Man kan aldrig besvara en naturvetenskaplig fråga med hänvisning till Bibeln. Forskningen och tron har olika syften, och olika sätt att söka sanningen.

Naturligtvis finns det också former av tro som ökar förvirringen, till exempel kreationismen, som vill föreskriva för forskarna vilka svar de bör komma fram till. Forskarna å sin sida kan inte åberopa sina resultat för att svara på ovanstående frågor.

Big-Bang-teorin, om dagen utan gårdag, formulerades första gången på vetenskapligt sätt av en katolsk präst, Georges Lemaître (död 1966). Han sade att vetenskapen är densamma för ateister och troende, och den troende har inte direkt tillgång till något facit som gör att man kan hoppa över forskningen. Men tron bidrar med ett hopp. Det finns ingen anledning att spela ut tron mot förnuftet. Det är förnuftigt att tro att världen finns för att leda till något annat och mer än sig själv. Så mycket är meningsfullt i det lilla perspektivet. Varför skulle då inte helheten vara meningsfull?