Anders Piltz: Villkorslöst älskad

Varje människa behöver känna sig behövd, med en tydlig uppgift, accepterad som hon är, älskad för vad hon är.

Vetskapen om att jag är accepterad kommer från andra människor. Men acceptansen har sina svängningar och konjunkturer. Den är inte en gång för alla garanterad, den är ofta villkorad. Den måste vara förankrad i en djupare vetskap om att man är accepterad villkorslöst. Bara om Gud accepterar mig kan jag bli övertygad, orubbligt, om att det är bra att jag finns till.

Det är detta som är evangelium: det är bra att jag finns till. Jag är villkorslöst älskad av Gud, vad som än händer, vad jag än ställer till med.

Förlorar man denna visshet om Guds kärlek, då finns inga bra svar på frågan om det är bra att finnas till.

När tvivlet på Gud blir den dominerande hållningen, då blir tvivlet på människan, mänskligheten, en oundviklig följd.

Vår gamla världsdel, Europa, förmedlade en gång evangeliet till resten av världen. Men just Europa utmärker sig för en påtaglig glädjelöshet, en inre sorg, en påfallande skepsis och cynism. Tron på Gud och tron på objektiva ideal lyser med sin frånvaro. Man måste därför hitta negativa värden att samsas kring: vi är inte rasister, vi är inte förtryckare, vi är inte det ena och inte det andra. Men vad är vi, positivt? Varför misstänker så många att religion är ett farligt gift för unga sinnen, en risk som måste elimineras, så att de inte påverkas av just tron. Allt annat får påverka de små, bara inte tron.

Man kan jämföra oss med en annan kontinent, Afrika. Där finns inte den troströtthet som präglar Europa, som tycks ha fått nog av kristendomen. Mitt i alla överväldigande problem, lidanden och prövningar lyser afrikanska kristna av vitalitet och glädje över att vara troende, en inre lycka att höra till Kristus och till hans kyrka.

Inte så hos oss, generellt sett. Färre söker sig till kyrkan. Man diskuterar i det oändliga om vad som kan göras åt trons kris. Många tror att lösningen heter nya modeller, strukturer, strategier. Som om förnyelsen vore en teknisk fråga. Som om det nakna och ofiltrerade evangeliet inte räckte.

Möter man inte Jesus Kristus, lyckans djupaste källa, blir alla reformer och nysatsningar förgäves.

Detta är trons natt. Kanske måste den också finnas, för att gryningen ska komma. Det fanns i det gamla Israel tider när profetsyner var sällsynta.

Advent är tiden då man tänder ett ljus av hopp i mörkret. Det sprider sig, från människa till människa.