Anna Lindman: “Medlemmarna i Knutby var inga freaks”

Länge tänkte religionsjournalisten Anna Lindman att det var svaga människor som drogs till sekter. När hon själv fastnade i en destruktiv relation ändrade hon uppfattning. I reportageboken “Sekten” beskriver hon sina möten med Knutby Filadelfia.

2014 bjöd Anna Lindman in pastorn Åsa Waldau till sitt filosofiprogram “Annas eviga”. Tanken var att Waldau tillsammans med fotografen Elisabeth Ohlson (då Ohlson Wallin) och författaren PC Jersild skulle samtala om varför religion spårar ur. I efterhand har Lindman ångrat att hon gav Waldau den positionen.

– Det här programmet sändes samtidigt som Åsa, ute i Knutby, låste in kvinnor som sa emot henne, slog dem med tillhyggen och förbjöd vissa av dem att ta hand om sina egna barn. “Det kunde ju inte du vetat” säger folk till mig, men jo, jag borde ha anat.

– I efterhand har jag grubblat på frågan: Vad spelar medier för roll när vi lyfter upp en person som ju faktiskt kan vara farlig?

Anna Lindman och jag sitter i ett anonymt konferensrum på SVT och dricker automatkaffe ur pappersmuggar. Jag föreställer mig att det är så här hon mött de medlemmar ur Knutby Filadelfia som pö om pö velat berätta sina historier. Första gångerna de kom till redaktionen var de oroliga, berättar Anna. De propsade på att bli inskrivna i receptionen under pseudonym och ville absolut inte medverka i tv. Men med tiden blev de tryggare. Och nu träder flera av dem fram i Anna Lindmans bok Sekten – ett reportage om Knutby Filadelfia (Fri tanke).

I sjutton år har Anna Lindman följt Knutby, mer eller mindre aktivt. Vid tiden för mordet på Alexandra Fossmo arbetade hon på Nordnytt i Luleå och eftersom allting började som en kriminalhistoria, kom det inte an på henne att bevaka. Men precis som alla andra chockades hon över det hon såg på nyheterna.

– För mig var det också intressant att se hur svenska medier började rapportera om religion. Initialt kände jag att det fanns en sådan exotifiering kring tro, det var nästan en nyhet i sig att de trodde på Gud, talade i tungor eller lyfte händerna i lovsång. I storstadsmedier fanns en okunskap kring hur ett frikyrkligt liv på en liten ort kunde se ut.

Anna Lindman började fundera på vad som dolde sig bakom rubrikerna. Vad trodde medlemmarna i Knutby Filadelfia egentligen på? År 2008 åkte hon dit för att träffa Åsa Waldau – pastorn som sa att “hon kunde dö för att hon var så säker på att Gud talade genom henne”.

– Jag kände ganska snabbt att hon hade en fientlig, aggressiv energi. Hon slingrade sig på ett sätt som gjorde att mina frågor blev luddigare och luddigare.

– Alla som jag mötte i Knutby hade en attityd av att vara supersköna och normala och hanterade mina frågor som om de skulle vara absurda: “Kristi brud, skämtar du?” eller “Va? Tror du på tomtar och troll också?”. Så sa de. Det var ett väldigt effektivt sätt att bemöta medier.

Anna Lindman visste att någonting annat rörde sig under ytan. Hon hade informanter som berättade om maktutnyttjande och skev teologi. Oroliga anhöriga hörde av sig och sa att de förvägrades att träffa sina barn och barnbarn. Men det var först när pastorn Peter Gembäck polisanmälde sig själv och de två andra högsta ledarna Åsa Waldau och Urban Fält som församlingen rasade och medlemmarna blev fria från sina munkavlar.

En av kvinnorna som berättar sin historia i Anna Lindmans bok är Pernilla. Hon var en av Åsa Waldaus närmaste, en av hennes “tärnor” och precis som de andra var hon övertygad om att hon bevittnade ett avgörande skede i Guds frälsningshistoria från första parkett. Men sedan kom anklagelserna och bestraffningarna: slagen från Åsa och nätterna i ett kallt vindskydd. I dag är hon sjukskriven för posttraumatisk stress.

– Pernilla och jag är jämnåriga och jag kan i henne se en person som kunde ha varit jag. Nyckeln till mitt engagemang i Knutby har varit att jag inte tänkt på Pernilla eller de andra som freaks, berättar Anna Lindman.

Samtidigt erkänner hon att hon inledningsvis delade den gängse bilden av att människor som hamnar i sekter är svaga, osäkra och på jakt efter en auktoritet som kan styra deras liv.

En personlig händelse gjorde att Anna Lindman ändrade uppfattning. I tre år var hon själv fast i en destruktiv kärleksrelation.

– Jag ville egentligen inte ta med det i boken, och jag vet fortfarande inte om jag vill det. Det har varit jättesvårt av flera anledningar. Dels är det en privat upplevelse som gör ont. Dels tycker jag att den är fjuttig i relation till vad de har varit med om i Knutby. Men kanske kan fler relatera till min erfarenhet, och därmed också förstå det som hände i Knutby.

Vilka likheter finns mellan en sekt och en destruktiv relation?

– Parallellerna är otroligt tydliga. Det första är kärleksbombningen. Att bli väldigt sedd i en relation – få en narcissistisk boost – det är vi människor väldigt sköra inför. Vi får en känsla av att vara älskade, av att komma hem.

– Det andra är att man i mötet med en sådan person – i en sekt på två eller i en stor sekt – utsätts för en pendling mellan värme och kyla. Rent generellt kan man säga att en destruktiv partner vill bli dyrkad och att den andre ska bli rädd, då blir hen trygg med att inte bli lämnad. På exakt det sättet närmade sig Åsa Waldau människorna i Knutby. Hon gjorde det inte för att hon tänkte ut det, utan för att hon inte kunde älska på något annat sätt.

Anna Lindman förmådde lämna sin relation efter tre år, tack vara att hon hade ett sammanhang av vänner som stöttade.

– Sedan slutade jag aldrig bråka, jag slutade aldrig ifrågasätta, vilket gjorde att den relationen blev så jobbig att jag till sist inte orkade vara i den. Men i Knutby kunde de inte bråka eftersom konsekvenserna var så otroligt hårda.

Du var i den destruktiva relationen samtidigt som du bevakade Knutby?

– Ja, jag fattade inte då att det hängde ihop. Det är först när jag var i processen att lämna den relationen och samtidigt intervjuade väldigt många sektmedlemmar som jag såg sambandet. Jag kände instinktivt: “Men herregud – hur kan man kasta 20 år av sitt liv i ett mörkt hål?” och så började jag inse att jag också gjorde det – jag kastade också mitt liv i ett hål. Om jag inte hade fått den insikten hade jag kanske inte orkat lämna.

2018 gjorde Anna Lindman en dokumentär om Knutby för Uppdrag Gransknings räkning. Materialet var nästan oöverskådligt. Alla medlemmar i församlingen hade sina berättelser och som journalist var det en utmaning att försöka spegla dem, utan att generalisera.

– Det är som en flygplanskrasch där alla som suttit på planet har olika bilder av hur resan var. Det är lätt som journalist att ta rygg på den som vill berätta “så här var det” och så får den versionen vingar. Men så finns det massor av tysta passagerare som aldrig gör sin röst hörd.

I din bok beskriver du Knutbysekten som “ett 20 år långt rollspel”.

– Ja. I alla sammanhang går vi in i olika roller, men i Knutby levde man i en isolerad bubbla där man bestämde: “Hon hör Gud” och “Hon hör inte Gud för hon är fel så hon får sova på golvet”. Alla som spelat rollspel kan förstå lockelsen i ha en spelledare som berättar min roll och ger mig en meningsfull kamp att utföra. Skillnaden i Knutby var att allt var på liv och död.

Anna Lindman hoppas att den som läser hennes bok ska få en djupare förståelse för hur grupper fungerar, bli mer uppmärksam på sektliknande drag och inse att precis vem som helst kan hamna i en sekt. Tvärtemot vad fördomen säger är människor i sekter ofta starka, annars skulle de inte orka vara kvar. Vilken typ av sekt man är sårbar för beror på ens psykologiska och teologiska verktygslåda, säger Anna Lindman.

– Jag hade nog aldrig kunnat hamna i Knutby eftersom jag inte hade köpt Åsa Waldaus teologi. Men däremot hade jag kunnat falla för någon annan. Kanske för Keith Raniere i Nxivm, en intellektuell som inte sysslade med andlighet utan med personlig utveckling?

Hon vill också göra en särskild “shout out” till religiösa ledare.

– Om du har ett religiöst budskap som handlar om att Gud kan tala genom människor, har du ett stort ansvar för vem som tillåts predika.

– Sedan måste vi förstå vad religion kan leda till. Vad kan en brinnande karismatik betyda? Jag menar inte att man inte ska få ha en brinnande karismatik, klart man ska få ha det. Men som ansvarig ledare måste man förstå kraften i det och hur den kan missbrukas. Man måste ta samtalet tidigt för att undvika att det går snett.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.