Är det rätt att lämna församlingen när man tycker den går åt fel håll?

Vad innebär det att dra oss undan samtal med våra kristna syskon? Kan det vara rätt att lämna våra syskon åt sitt öde, när vi tycker att de svävar iväg åt fel håll? Det frågar sig Alva Dahl i en kulturdebatt.

Runt om i världens kyrkor träder hbtqi-personer fram och kräver att få ta plats som de är i församlingens gemenskap. De vittnar om osynliggörande, dubbelliv och rena övergrepp, om en strängt villkorad tillhörighet, och överallt väcker deras krav och deras vittnesbörd motstridiga känslor: ilska, förvirring, förakt, ånger, sorg, hopp och mod. Men nu rapporterar tidningen Dagen om en församling som anser sig helt oberörd. Ja, de har till och med beslutat att lämna sitt samfund, eftersom samfundet inlett samtal om samkönade relationer. Församlingen i fråga anser sig inte ha “utrymme och tid” för ett sådant samtal.

Artikeln väcker många principiellt intressanta frågor: Vad innebär det att dra oss undan samtal med våra kristna syskon? Kan det vara rätt att lämna våra syskon åt sitt öde, när vi tycker att de svävar iväg åt fel håll?

Låt oss jämföra med just äktenskapet. Säg att min man skulle bli mycket upptagen av en viss fråga, som tynger honom djupt och som han upplever som existentiellt avgörande, men som inte alls ter sig angelägen, svår eller intressant för mig. Allt oftare vill han att vi pratar om denna fråga – till slut tycker jag inte att vi pratar om någonting annat. Efter en tid har jag fått nog och säger: “Jag har inte vilja och kraft att prata om det här mer. Jag vet vad jag tycker. Nu vill jag skiljas.”

Jag har svårt att tro att någon själavårdare med respekt för äktenskapet skulle finna mitt resonemang rimligt i en sådan situation. Nej, om denna fråga är viktig för min man borde jag ju vara glad för att han anförtror sig åt mig och försöka stötta honom i att utforska vad den betyder för honom, samtidigt som jag öppnar mig för att kanske också jag har något att upptäcka och lära mig av detta samtal. Kanske vill Anden visa oss något om vår kallelse – något som ingen av oss kan se förrän vi vågar gräva lite djupare?

Ett vanligare, och allvarligare, relationsproblem är ju att vi går runt och grubblar över saker utan att våga dela funderingarna med den vi lever med. Kanske är det detta som har hänt med mig, i detta fiktiva scenario, om jag upplever att samtalen runt middagsbordet inte längre angår mig? Finns det något som skaver i mig, som jag behöver be om hjälp att reda ut?

Att inte vilja prata kan vara ett uttryck för att jag inte respekterar den andre: “Jag har väl viktigare saker för mig än att prata med någon som dig!” Men när jag tänker på vad som fått mig själv att undvika samtal har skälet nog ofta varit rädsla, för att inte säga skräck. Vad är jag rädd för? Kanske att bli överkörd. Kanske för att jag många gånger förr känt mig tillplattad, för att inte säga tillintetgjord. Kanske verkar det som kallas “samtal” snarare vara en debatt där den med bäst övertalningsförmåga, starkast röst eller mäktigaste position vinner. I sådana fall brukar jag sluta som förlorare, åtminstone i mina egna ögon. Så mig kommer ingen lyssna på, förmodar jag.

Då vill jag hellre vara för mig själv, för att åtminstone kunna hålla fast vid min ståndpunkt i min ensamhet. Det kan kännas skönt ett tag. Sedan börjar kanske bitterheten gro. Jag börjar känna mig utestängd, längta efter gemenskap. Så enkelt det vore om alla bara tänkte precis som jag!

Ofta styrs vi för mycket av rädslan. Kanske fanns det en större vilja hos den andre att lyssna än jag trodde? Jag kunde ha försökt förbereda mig. Övat mig på att vara tydlig, att inte överge mig själv för att vara andra till lags. Så att jag samtidigt kan lyssna, utan att känna mig så hotad av att den andra uttrycker en för mig främmande ståndpunkt. “Låt oss därför sträva efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen”, skriver Paulus i Romarbrevet. Det är svårt att verka för fred om jag inte ens vågar tala med andra.

Som svenskkyrklig har jag ofta beundrat frikyrkorna för deras demokratiska arbete och för att förtroende och ansvar fördelas på hela gemenskapen. På sistone har jag hört talas om flera församlingar där man arbetat aktivt för att minska polarisering genom att upprätta former för samtal om svåra frågor, där människor med olika åsikter övar sig i att lyssna på varandra. P1:s Människor och tro sände den 13 oktober ett inspirerande reportage om en sådan församling.

Som kristna måste vi hjälpa varandra ut ur synen på våra meningsmotståndare som några som ska övervinnas, besegras eller undvikas. Kanske är inte konsensusbeslut alltid möjliga, men när ett majoritetsbeslut är fattat räcker det inte med att säga att motståndarsidan måste respektera beslutet. Respekten måste vara ömsesidig. Samtalet måste kunna fortsätta. Vi har alltid mer att lära oss.

Samtidigt haltar mina jämförelser. Samtalsprocessen i fråga handlade om samkönade relationer. Det framstår som om vi talar om ett ideologiskt meningsutbyte. Men indirekt är det till kristna hbtqi-personer man talar. Och därmed handlar detta inte om ett meningsutbyte utan om embryot till en försoningsprocess. Så länge de som representerar kyrkan vägrar visa sig villiga att ens lyssna och ta in erfarenheterna från alla dem som blivit utestängda eller kränkta, kommer de berörda själva varken tillåtas, våga eller orka ta plats i samtalsrummet.

I dialogfilosofisk tradition har begreppet dialog definierats på flera sätt. Å ena sidan kan dialog beskrivas som något nästan utopiskt. Det handlar om det fulländade samtalet, där de inblandade förbehållslöst och ömsesidigt ger sig hän och öppnar sig för varandra. Den judiske religionsvetaren Martin Buber (1878–1965) uttrycker denna vision i sin vackra lilla bok Jag och du. Dialog och samtal i denna mening är något fruktansvärt svårt och utmanande. Som kristna är det samtidigt lätt att se kopplingen till ett liv i Jesu efterföljelse. Vi är skapade till den Treeniges avbild och kallade att åter leva i samma kärlek. Ja, här kan vi ta just den gudomliga treenigheten till förebild i att inte att dra oss undan, men sträcka oss ut och förvänta oss samma rörelse från andra.

Å andra sidan används dialogbegreppet också rent empiriskt, när forskare konstaterar att vi ständigt förhåller oss till och svarar an mot varandra. Det är rentav dialogen, samspelet, som definierar oss, oavsett om den är jämlik eller förtryckande, trevlig eller otrevlig, fruktbar eller förödande. Utifrån detta perspektiv, skildrat bland annat i den ryske litteraturfilosofen Michail Bachtins (1895–1975) texter, kan vi konstatera att det är omöjligt att dra sig ur. Om någon vill tala med mig, men jag vägrar och går därifrån: Ja, då har jag också kommunicerat. I det här fallet talar församlingens tystnad inte bara till den egna organisationen, utan framför allt till de många kristna med normbrytande sexualitet som förvägrats en plats i kyrkan på samma villkor som alla andra.

Alla är vi lemmar av en och samma kropp. Vårt möte sätter spår i varandra, och kommer att fortsätta att påverka oss och våra kommande dialoger även med andra, okända parter som kommer oss till mötes. Frågan är i den meningen aldrig om samtal pågår, utan hur.