Kultur
Bäddat för narcissistiska ledare i svenska frikyrkor
Joel Halldorf: I väckelsesamfunden gäller regeln att fulla kyrkor förlåter en myckenhet av synder
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
“Vi behöver, särskilt i frikyrkorna, ta itu med det faktum att många av de egenskaper som vi värdesätter hos en pastor korrelerar med narcissism”, skriver Joel Halldorf efter att ha lyssnat till Christianity Todays poddgranskning av församlingen Mars Hill.
“Vi har börjat gå till en helt fantastiskt kyrka” berättade mina vänner entusiastiskt. De bodde i Portland, i det nordvästra hörnet av USA, och jag var på väg över Atlanten för att tillbringa sommaren hos dem.
Året var 2004. I Sverige hade skotten i Knutby just fallit och till hösten skulle Karisma Center hamna hos kronofogden. Pingströrelsen stod på vingliga ben och funderade på vägen vidare efter det galna nittiotalet – ett årtionde präglat av karismatiska högriskprojekt.
Portland var en stad för hipsters långt innan ordet lanserats i Sverige. Den myllrade av kaféer, musikscener och vintage-affärer. Stilen var alternativ, men de flesta kyrkor doftade ännu amerikanskt femtiotal: prydligt och rent, utan minsta skavank. Mina vänner älskade Jesus, men i sådana församlingar kände de sig udda och uttittade.
Men deras nya kyrka hade ett helt annat tilltal. Vi satt i nedsuttna soffor, pastorn var tatuerad och musiken påminde om den singer-songwriter stil som präglade staden. Jag plockade nyfiket åt mig foldrar som talade om betydelsen av skönhet, att vi alla bär en berättelse, om gemenskap och ett holistiskt liv. Det var ett nytt anslag, och det fascinerade.
Men en del var förbryllande. Pastorn älskade Romarbrevet och predikade gärna om predestination – att vi (om vi hade tur) var förutbestämda till frälsning. Man var alltså hängivna kalvinister. Efter en tid började man också förkunna om fixerade och stereotypa könsroller.
Så småningom klarnade sambanden. Jag hade hamnat i en utpost till Mars Hill Church i Seattle, en ung megakyrka ledd av den kontroversiella pastorn Mark Driscoll. Här förenades samtidens kulturellt känsliga emerging church-rörelse med den teologiska trend som skulle få namnet “Young, restless and reformed”. Det var en intressant syntes, även om jag hade en del invändningar. Men under ytan fanns större problem. Redan i Portland mötte jag många före detta medlemmar i församlingen som vittnade om en dysfunktionell kultur.
Tio år senare, på hösten 2014, kraschade moderförsamlingen i Seattle efter att Driscoll avslöjats som en misogyn mobbare. Den historien berättas nu i podcasten “The rise and fall of Mars Hill”, ett strålande journalistiskt hantverk av Christanity Today. Att lyssna på den är en nedstigning i ett kyrkligt helvete av brutalt maktmissbruk och andliga övergrepp.
Tyvärr är detta mönster allt för välbekant: En pastor, oftast manlig, samlar stora skaror genom slagfärdighet och karisma. Om det går bra gör framgången – eller “frukten”, som vi säger – det nästan omöjligt att kritisera honom. Det spelar ingen roll hur många som bränner ut sig eller körs över i verksamheten så länge kyrkan fylls på med nya människor.
För i väckelsesamfunden gäller denna regel: Fulla kyrkor förlåter en myckenhet av synder.
I Driscolls fall är det tydligt hur samma egenskaper som gör honom framgångsrik också orsakar problem. Kraften och karisman har en mörk baksida i form av vrede, högmod och brutalitet.
Vi behöver, särskilt i frikyrkorna, ta itu med det faktum att många av de egenskaper som vi värdesätter hos en pastor korrelerar med narcissism. Hit hör förmågan att göra intryck, att charma enskilda eller hela församlingar, att ha stora visioner liksom en förmåga att blåsa upp sin egen verksamhet. Vi uppskattar pastorer som kan detta – men det är också saker som narcissisten excellerar i.
Det är nödvändigt men svårt att genomskåda detta. Som Fredrik Lignell och Helen Västberg konstaterar i sin bok “Fräls oss ifrån ondo”: “Makten riskerar att bli svårare att avslöja och synliggöra när den kläs i ett mer religiöst språkbruk.”
Bakom fromma formuleringar döljer sig ibland dunkla motiv. Ibland är det till och med osynligt för den som yttrar dem. För den person som vi har svårast att genomskåda är oftast vi själva. Därför är pastorn beroende av en styrelse eller äldstekår som tar ansvar.
Här finns en problematik som i Sverige kanske är större än utmaningen med karismatiska ledare som blåser hatten av sina församlingar. Nämligen äldstekårer som kapitulerar från sitt ansvar och låter pastorn agera utan kritiska frågor. Till detta samverkar flera saker till det sämsta: svensk konsensuskultur, en sympati med pastorns nära nog omöjliga arbetssituation och en känsla av att man själv saknar pastorns unika, andliga kompetens.
Ett grundproblem är att det andliga ledarskapet uppfattas som just andligt, och därmed som något som ligger bortom vanlig visdom och sunt bondförnuft. Det får människor med stor yrkes- och livserfarenhet att tystna. Carin Dernulf kommenterar detta i ett samtal på temat herden i tidskriften Pilgrim (nr 1/2021): “När någon ställde sig upp och argumenterade med hjälp av bibelord, fanns andra i församlingen som i sina arbeten hade roller där de var vana att leda och uttrycka sig offentligt, men som nu tystnade. De hade inga redskap att hantera ett andligt maktspråk.”
Bakom denna undfallenhet finns ofta ett dåligt teologiskt självförtroende, men också en skarp klyvning mellan det andliga och det mänskliga. Det leder till att naturligt goda saker som sunt förnuft, empati, psykologiska insikter och demokratiska former lämnas därhän när församlingen ska ledas.
Men den kunskap som en socionom, lärare, HR-konsult eller fritidspolitiker har med sig in i äldstekåren är inte en lägre form av kunskap. Faktum är att om man inte räknar med den, då hamnar man just i den dysfunktionella kyrkliga kultur som fått otaliga församlingar att haverera.
Joel Halldorf är teologie doktor och tidigare skribent på Dagens ledarsida. Han medverkar regelbundet på Dagens kultursidor.
