Bara lugn - inga dödskallar i Filadelfiakyrkan

Inte en enda dödskalle. Inga upp-och-nedvända kors. Inga hornbeprydda djävulsfigurer. Gott om tända ljus. Framför allt en massa musik, hårdrock där distade elgitarrer ersatts av diverse orkesterinstrument. The Rock Orchestra by Candlelight hade många förväntningar att leva upp till när de äntrade scenen i den för måndagskvällen inhyrda Filadelfiakyrkan i Stockholm.

Nyfikna och positiva förväntningar från alla hårdrockare som löst in sig. Desto mer negativa förväntningar från oroliga kristna som googlat bandet och väntade sig det värsta. Det är tveksamt hur många i den senare kategorin som slantade upp drygt 600 spänn, som de billigaste biljetterna kostade, bara för att få sina farhågor bekräftade. Bara lugn – ni missade ingenting!

Åren 1978–79 släppte The London Symphony Orchestra i rask takt tre LP under rubriken Classic Rock, alla tre står hemma i min skivsamling. Det är det konceptet som den unga skaran musiker i The Rock Orchestra by Candlelight byggt vidare på. Några saker skiljer dock. Dels är de begränsade till tolv musiker inklusive sångare, dels har de valt att fokusera på hårdrock. Fast det senare är en sanning med modifikation visar det sig då varken Iggy Pop eller Soft Cell kan räknas till genren. Men orkestern gör vad de kan för att tuffa till även de artisternas låtar. Och publiken hänger glatt på även i Tainted love som väl snarare är en modern popklassiker. Renodlad hårdrock/metal hämtas från bland annat Black Sabbath, Metallica, Motörhead och Rage Against the Machine.

Glittriga masker som inte skrämmer

Inramningen är allt annat än spöklik. På scen två rangliga medeltidstorn och hundratals brinnande ljus. Till publikens jubel intar orkestern scenen iklädda olika 1700-talsdoftande glittriga masker som täcker halva ansiktet, jag föreställer mig att de kunde lånat in likadana från Drottningsholmsteatern om de hade velat. Några av musikerna bär svarta dräkter med skelettdelar påmålade. Det ser ut ungefär som halloweenpyjamasar. Färgerna och belysningen andas show snarare än skrämselföreställning.

I annonserna inför konserten talades det om ”mörk energi”. Det närmaste man kom mörk symbolik var när den skönsjungande kontrabasisten vid ett par tillfällen sträckte sin hand i luften i en så kallade djävulshälsning. Några sådana händer höjdes också i publikhavet vid några tillfällen, men då ska man vara medveten om att detta attribut lika mycket blivit en symbol för själva hårdrocksmusiken som för den onde. Satans namn nämndes inte en gång denna kväll. Om man inte räknar de svordomar som en del av besökarna säkert är vana att begagna, men det var ju inte storsvärare som oroliga kristna varnade för.

Ett regisserat skådespel

Ju längre konserten håller på desto mer uppenbart blir det att det är ett regisserad skådespel vi beskådar. Som en teaterföreställning. Stråkmusikanter och blåsare spelar sina givna roller. Och även om det är levande människor som framför låtarna är det något mekaniskt över alltsammans. Det accentueras när det efter drygt 50 minuter utlyses en kvarts paus. Som sedan visar bli 25 minuter. Lokalen tänds upp. Folk minglar och hämtar frisk luft.

I pausen träffar jag på Filadelfias föreståndare Niklas Piensoho som efter att Filadelfias uthyrning ifrågasatts högljutt av en del röster på sociala medier nog kände sig förpliktigad att närvara och se med egna ögon. Han kunde lättat konstatera att konsertarrangören i allt levt upp till den överenskommelse som gjorts med dem och bestämde sig därför att nu fick det räcka för hans del. Piensoho missade inte några stora musikaliska upplevelser.

Medioker sångare

Jag hann också prata med en kristen hårdrockmusiker som var på plats, men varken han eller hans sällskap var speciellt imponerade av vad de fick höra. Och sanningen är ju den att på denna scen har så många enormt begåvade musiker och sångare genom åren framträtt, att det är inte svårt att dra sig till minnes betydligt mer nervkittlande musikaliska upplevelser. För egen del ligger en bara några veckor bort. I början av september hade Putte Nelsson bjudit in några artistvänner till en allsångskonsert och det blev en kväll som höll publiken i ett positivt järngrepp. Alla skulle så klart inte hålla med mig, skillnaden i musikstil är ju milsvid, men oavsett genre finns det komponenter i scenframträdande som krävs för att det verkligen ska bränna till. Och det gör det inte med denna orkester. Musikerna är visserligen skickliga, men den manlige sångaren är medioker. Tack och lov är de flesta nummer instrumentala. Men arrangemangen kan diskuteras. Det känns också som att framträdandet saknar en röd tråd. För att verkligen engagera en publik krävs passion och övertygelse, medan denna föreställning snarare andas koncept och födkrok.

Vad beträffar ondskans eventuella närvaro kan jag säga att jag vid ett par tillfällen hamnat på spelningar där atmosfären har blivit riktigt otäck. Jag är rätt känslig när det kommer till sådant som har demonisk anstrykning och den här kvällen var inte i närheten av den energin. Det liknade mer en teaterföreställning på temat hårdrock – spelad i dubbel bemärkelse. Filadelfia är inte avsakraliserad på grund av denna uthyrningskväll, om nu någon skulle ha trott det.

Kvällens bästa musikaliska upplevelse för min del blir orkesterns tolkning av Metallicas ballad Nothing Else Mathers.

Efter konserten går jag fram till scenkanten för att ta en bild på alla ljusen där framme. Då upptäcker jag att de fladdrande lågorna drivs på batteri. De är inte äkta. De heller.

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.