Bob Dylans omvändelse

I slutet av 1978 sker en av de mest omtalade religiösa omvändelserna sedan Paulus. Den moderate och inte särskilt praktiserande juden Bob Dylan bli aktivt kristen.

En nedsliten och utbränd Dylan söker ny inspiration och en djupare mening med livet. Han har genomfört en knallhård världsturné med konserter var och varannan dag. Efter skilsmässan från Sara har han dessutom återupptagit sitt utåtagerande leverne. Men han finner ingen glädje i något. Känner sig bara tom och otillfreds.

Det hela börjar med att någon i publiken kastar upp ett oskyldigt litet silverkors på scenen under en Dylankonsert i San Diego den 17 november. Dylan brukade strunta i sådant, men just denna kväll går han fram till scenkanten, står ett ögonblick och tittar på korset - innan han tar upp det och stoppar det i fickan.

Några kvällar senare uppträder han med silverkorset runt halsen, och han berättar att han har haft ett personligt och fysiskt möte med Jesus på ett hotellrum i Tucson, Arizona.

"There was a precense in the room that couldn't have been anybody but Jesus ... Jesus put his hand on me. It was a physical thing. I felt it all over me. I felt my whole body tremble."

Det är alltså ingen tillfällighet att Bob Dylan nu inleder en av sina konserter med den amerikanska psalmen "Glory, glory, somebody touched me, must've been the hand of the Lord". Det var precis det han hade känt att han hade upplevt. Omvändelsen är onekligen en modig handling från Dylans sida. Men den blir mött med misstro i judiska kretsar.

"Det är bara för att få publicitet."

"Han är ju jude och kommer alltid att vara jude! Har han inte sin bar mitzwah, kanske?"

Bland kristna skapar konverteringen mest glädje, men också en del skepsis.

"Detta är inte äkta! Han är en charlatan!"

"När hans nya album har sålt bra blir han väl ateist, så att han kan sälja till alla som inte tror på någonting alls!"

För fansen kommer budet om Dylans omvändelse först som en chock.

"Detta är inte vår Dylan!"

"Vi skulle ju tro på oss själva och tillsammans förändra världen. Inte sätta vår tilltro till en gud och ett liv i det tillkommande ..."

När det också går upp för fansen att han från och med nu bara vill göra och framföra religiösa sånger, går reaktionen över i raseri och förtvivlan. De kommer till hans konserter som förr, men får inte höra en endaste av de stora klassikerna som har betytt så mycket för dem. Från salen kommer förtvivlade rop:

"Jesus älskar dina gamla sånger också, Bob!"

Dylan och fansen som alltid stått på samma sida i kampen mot krig och orättfärdigheter har plötsligt hamnat på varsin sida i frågor om tro och livsåskådning. Många av de ursprungliga fansen vänder honom ryggen och vill inte längre ha något med honom att göra.

En uppgiven Dylan utbrister:

"Det hade visst varit fantastiskt om jag hade blivit sprutnarkoman eller buddhist eller scientolog - bara inte kristen!"

I den sårbara och vackra "I believe in You" berättar Dylan om hur han upplevde uppståndelsen kring sin omvändelse och reaktionerna från många fans och vänner.

They ask me how I feel,

And if my love is real,

And how I know I'll make it through.

And they, they look at me and frown,

They'd like to drive me from this town,

They don't want me around'

Cause I believe in you.

They show me to the door,

Thay say don't come back no more'

Cause I don't be like they'd like me to,

And I walk out on my own

A thousand miles from home

But I don't feel alone'

Cause I believe in you.

Men han gör det klart att ingen kan rubba hans nyvunna tro.

I believe in you even through the tears and the laughter,

I believe in you even though we be apart.

I believe in you even on the morning after.

Oh, when the dawn is nearing

Oh, when the night is disappearing

Oh, this feeling is still here in my heart.

I believe in You.

Bob Dylan nöjer sig inte med att framföra sina nya religiösa sånger, som han känner att han har fått direkt av Gud. Han brinner så för sin nya tro att han varje dag i tre månader möter upp på Vineyard-församlingens bibelskola, och efteråt klarar han inte att låta bli att ge vittnesbörd och personliga förmaningar till publiken under konserterna.

"De tycker inte om att jag har valt. Men de kommer heller inte undan att göra ett val. Det spelar ingen roll om du heter Bob eller Zimmy, om du är rik eller fattig, om du är rockartist eller publik. Alla måste förr eller senare välja, och valet står mellan Gud eller djävulen:"

But you're gonna have to serve somebody,

Yes indeed You're gonna have to serve somebody,

Well, it may be the devil or it may be the Lord

But you're gonna have to serve somebody.

Gotta Serve Somebody

Ännu en gång utvecklar flera Dylankonserter sig till ett rent munhuggeri mellan artisten och den gamla kärnan av fans. De kan acceptera att Dylan har en personlig tro, men inte att han blivit undervisande och dömande och att han plötsligt framstår som en svavelpredikant som ska frälsa dem från evig förtappelse. De ropar:

"We want rock'n'roll!"

Och från scenen svarar Dylan: - Om ni inte omvänder er kan ni komma att rocka hela vägen till helvetet! Ni ska veta att den yttersta tiden är mycket nära. Först ska det komma flera krig, och så kommer Gud att återupprätta sitt rike från Jerusalem. Och alla icke-troende ska bli förtappade!

Från salen: "Men först vill vi ha lite rock!"

Bob Dylan: "Det är tydligt att antikrist gör sig gällande här i kväll. Men jag är van vid att djävulen försöker ödelägga mina konserter."

Från salen: "Gud är död, Bob!"

Bob Dylan: "Vem säger det? Det är oansvarigt att säga något sådant! Vad tror du Gud kommer att säga om det? En dag kommer det att stå dig dyrt att du kom med ett sådant påstående!"

Från salen: "Sluta snacka om Gud! Vi har betalt för att höra musik!"

Bob Dylan: "Å, det är inte så många som pratar om Gud längre. Därför ska vi göra det här, och vi ska göra det hela kvällen!"

Men Bob Dylan stannar aldrig länge i samma stad. Han bevarar sin kristna tro, men med tiden trivs han inte längre i rollen som den påprackande fanatikern. Han tycker också att det är beklämmande att ständigt omges av predikanter från församlingen han tillhör. Han känner att de vill lägga beslag på honom, kontrollera honom och hålla honom i sitt trånga bås. Dylan har upplevt något liknande tidigare och han ogillar situationen lika starkt den här gången.

Sannolikt betyder det också något att konserterna allt oftare blir slaktade i media och att publiken börjar utebli. I maj 1980 håller han sin sista rent religiösa konsert och börjar tillföra repertoaren gamla klassiker. Fansen ser det som en seger och känner att de har fått tillbaka sin Dylan.

Men det hör till historien att hans första religiösa album, "Slow train coming", säljer platina och blir hans bäst säljande så långt. Och sången "Gotta serve somebody" ger honom hans allra första Grammy!

"Jag hade inte väntat detta och jag tackar Herren för det", säger en rörd Dylan i sitt tacktal.

De två sista albumen i Dylans kristentrilogi säljer åtskilligt sämre. Men hela vägen slås man av Dylans intensitet och inlevelse i sångerna. Ingen sjunger mer övertygande än Dylan, vare sig han sjunger protestsånger, kärlekssånger eller kristna sånger. Om många var negativa och arga, var det också många som fick sitt liv förändrat av Dylans religiösa sånger. När Dylan 1981 besökte Drammenshallen uttryckte sig garvade fans med ett svalt förhållande till religion att Dylans framförande var så starkt att de nästan föll på knä själva!

Ärlighet är själva adelsmärket på Dylan som konstnär, och det finns ingen anledning att tvivla på uppriktigheten i hans omvändelse. I sången "Covenant woman" avslöjar han hur långt ner han var på den tiden:

"I've been broken, shattered like an empty cup.

I'm just waiting on the Lord to rebuild and fill me up."

Då han var som längst ner, dök det upp en kvinna som hade en speciell kontakt med Herren. Hon sken "like a morning star" och förde honom till tro. Dylan uttrycker sin tacksamhet som bara Dylan kan göra det - med att tacka Gud för henne. Inte många kvinnor i världen har fått en sådant vackert betyg:

"He must have loved me so much to send me someone as fine as you!"

Denna kvinna har en speciell plats hos Dylan. Hon står honom närmare än någon annan, känner alla hans sidor och kommer att vara trofast in i döden. Igen och igen tackar han henne:

"For making your prayers known

Unto heaven for me

Dylans religiösa trilogi avslutas med pärlan "Every grain of sand", som många håller som det vackraste han någonsin skrivit:

In the fury of the moment

I can see the Master's hand

In every leaf that trembles,

in every grain of sand."

Det har funnits en tendens bland både kritiker och fans att betrakta Dylans religiösa period som en parantes i hans karriär och livsverk. Det finns över huvud taget inte grund för en sådan nedvärdering och delvis nedlåtande inställning. Det blir lika felaktigt som att se på till exempel hans period som protestsångare som ett stickspår.

På samma sätt som Dylan alltid varit socialt engagerad mot krig och orättvisa, har han också hela tiden haft en religiös dimension i livet från sin uppväxt i en judiskt troende familj i Duluth och Hibbing, via Bar Mitzvah och in i sitt vuxna liv. Som konstnär har han alltid varit sökande, och Bibeln har varit viktig för honom både personligt och som en inspirationskälla. En rad bibliska personer och händelser dyker upp i hans sånger, och många av de vackraste Dylancitaten är tydligt influerade av bibeltexter.

Det går en obruten linje genom hela Dylans författarskap och konstnärliga gärning, och den religiösa beståndsdelen har varit närvarande både långt före och hela tiden efter hans konvertering från judendom till kristendom. Det är dessutom ett viktigt kännetecken för Dylan att när han först tror på något och engagerar sig för ett eller annat - stort eller litet - så gör han det helt och fullt utan att låta sig påverkas av eventuella reaktioner från omgivningen. När hans religiösa texter är lika orädda och kompromisslösa som allt annat han har skapat, är det endast och allena tack vare att det frambärs av en stark övertygelse. Både rent musikaliskt och när det gäller Dylans prestationer som vokalist, rankas flera av de religiösa sångerna högt. Förutom att nämna "Gotta serve somebody", "I believe in you" och "Every grain of sand", gäller det i synnerhet "Slow train", "When you gonna wake up?", "When he returns", "In the garden" och "Saving grace". De kommer inte bara högt på listan över Dylans egna sånger, de tillhör också något av det yppersta som skapats inom den religiösa genren.

Det är ingen tillfällighet att det i kyrkliga sammanhang hela tiden arrangeras konserter med uteslutande Dylansånger både i Norge och i andra länder. Inte sällan hålls speciella gudstjänster där Dylans sånger ingår i ritualen. Många präster använder dessutom Dylancitat som utgångspunkt för sina predikningar. Troligen är det bara en tidsfråga innan enskilda Dylansånger blir upptagna i kyrkans officiella psalmbok.

Det är inget tvivel om att väldigt många kristna har ett lika nära förhållande till Dylans religiösa sånger som många av hans övriga fans har till andra delar av hans sångkatalog. Man behöver inte vara religiös för att värdesätta Dylans religiösa sånger, lika lite som det är ett hinder för kristna människor att uppskatta Dylan generellt.

Också många av Dylans religiösa sångtexter handlar om kärlek, men kanske en lite annan kärlek än den han sjungit om tidigare? I "Watered-down love" från 1981 kommer han med en definition både på vad som är kärlek och vad som inte är det:

"Love that's pure hopes all things,

Believes all things, won't pull no strings,

Won't sneak up in your room, tall, dark and handsome,

Capture your heart and hold it for ransom."

Mer kontroversiell är en i sången "Slow train" där han förtvivlar över det ogudaktiga tillståndet i samhället, men också över "all that foreign oil controlling American soil", att "man's ego is inflated" och att världen styrs av "woman haters" och nonbelievers and men stealers talkin´ in the name of religions".

På "Slow train coming"-albumet fann Dylan också plats till ett sött, litet barnrim. Om hur alla djuren i arken fick sitt namn. Sången blev väldigt populär på grund av en fängslande melodi, ett fantastiskt arrangemang och inte minst Dylans färdighet som rimsmed:

"He saw an animal leavin' a muddy trail

Real dirty face and a curly tail

He wasn't too small and he wasn't too big

Ah, think I'll call it a pig"

Som en rolig gimmick utelämnar Dylan den sista raden i avslutningsversen, för att barnen kan dikta själva:

"He saw an animal as smooth as glass

Slithering his way through the grass

Saw him disappear by a tree near a lake?"

De flesta klarade nog att komma på vilket kräldjur som rimmar på lake ...

Carl Johan Berg

Utdrag ur boken "Dylan-perler fra vuggen til graven" (Koloritt forlag)