Bokrecension: Millennium-serien – ”Hon som måste dö”

Så var det dags. Den förmodat sista boken i Millennium-serien, vilken genom David Lagercrantz försorg vuxit från en nervkittlande Stieg Larsson-trilogi till en dubbel trilogi. Eller en hexalogi med två författare och en omdiskuterad andra halvlek.

Har man som jag läst de första fem delarna har det under sommaren varit omöjligt att inte se fram emot släppet i augusti. Så mina förväntningar var höga när jag återigen stiftade bekantskap med den dynamiska hacker-journalist-duon Salander/Blomkvist och den undersökande tidskriften.

Den här gången är det parallella avsparkar på Södermalm och i Moskva. Lisbeth Salanders minst sagt kyliga relation till systern Camilla är central för historien. Men även en man med buddhistiska preferenser som ber om pengar på Stockholms gator, en ödesdiger Himalaya-expedition och Sveriges försvarsminister. Mitt i det sedvanligt snabba tempot och de intensiva intrigväxlingarna blir konturerna av systrarnas fader, dubbelagenten Alexander Zalachenko, tydligare. Bilden av honom än mörkare.

Lagercrantz har en förmåga att fånga samtidens skiftningar samtidigt som han berör de eviga frågorna. Om hans tidigare böcker i serien snuddat vid ämnen som genforskning, artificiell intelligens, övervakning och börskrasch är det här exempelvis näthat, trollfabriker och hemlöshet som behandlas. De större cirklarna kretsar kring sanning och lögn, berättelsen ger vid handen att lögnen (eller i alla fall försöken att dölja sanningen) förr eller senare dras fram i ljuset. Men det handlar även om sökande efter hämnd, eller att avstå från densamma, och det till synes osjälviska i att nästan ge sitt liv för andra.

Nästan utan att blinka hämnas Salander med besked på en man som åtskilliga gånger misshandlat kvinnan han är gift med (en sekvens som har tydliga likheter med inledningen till filmen ”The Girl in the spider’s web” från i fjol). När det gäller hennes syster Camilla, som hon en gång för alla tänkt göra slut på, är det dock svårare när det väl kommer till kritan. Något slags mänsklighet inför släktbanden tycks här lysa igenom Salanders svarta uppenbarelse. Men tyvärr är det både fysiskt och psykologiskt våldsamma dramat över lite för snabbt.

Rafflande kriminalroman eller existentiell reflektion? Eller en studie i journalistiska arbetsmetoder av det mer gränslösa slaget? Läsaren väljer hur djupt hen vill läsa boken, men det går att ta sig an den både tidsmässiga och geografiska resan på flera sätt.

En kul detalj, som den uppmärksamme märker, är att boken utspelar sig år 2020. Det står inte tydligt utskrivet, men kan räknas fram med hjälp av detaljer i texten.

Mindre kul är det med de regelmässiga upprepningarna vid perspektivskiftena. Ett tjatigt grepp som känns igen från Lagercrantz tidigare böcker i serien. Jag vill bli subtilt bekräftad i min förståelse av handlingen, inte skriven på näsan angående saker jag redan vet.

Just tjatiga blir även de snabba ingivelserna till förutsägbart impulssex. De scenerna hade inte behövts för att upprätthålla drivet. Det finns där ändå i den för övrigt spännande berättelsen.

David Lagercrantz har sagt att det här definitivt är den sista boken han skriver i serien. Frågan är om det verkligen är slut nu eller om någon annan tar över uppgiften att hålla Lisbeth Salander vid liv.