”Då sa jag till Gud att jag inte orkar mer”

När ryktet sent förra våren spred sig att Jerusalemprofilen Ulf Christiansson drabbats av cancer i bukspottskörteln var det massor av fans och vänner som knäppte sina händer och ropade till himmelens Gud om ett helande. Mindre än ett år senare sitter 73-åringen framför mig, livs levande och full av framtidstro. Någonstans i en läkarjournal ligger röntgenbilden som visar att det nu finns noll procent cancer i hans kropp. Den legendariske rockrebellen tackar nu Gud och läkarna för sitt livs mirakel.

HOVÅS. 2022 blev i sanning ett omskakande år för Ulf Christiansson. Medan kriget just börjat rasa ett par hundra mil österut, gick en elak inkräktare i form av en cancersvulst till attack inne i hans egen kropp. Så snart han fick träffa läkarna konstaterade de att den var ute efter att döda.

Det började i mars förra året. Ulf, eller Uffe som många kallar honom, upptäckte att han började bli gul. Ögonen. Händerna. Huden. Till slut gick han till läkaren, som omedelbart remitterade honom till Sahlgrenska sjukhuset.

– Redan innan röntgen sa de att ”du har förmodligen en tumör som blockerar gallan”.

När Uffe och hans fru Else Marie frågade svarade läkarna att de var säkra på att tumören var elakartad.

– Kirurgen sa: ”Vi kommer att ta vårt starkaste gift på dig”.

När Ulf fick se röntgenbilderna såg han med egna ögon en tumör som var ungefär 2,5 gånger 2 centimeter i storlek. Han måttar illustrativt med tummen och pekfingret.

Efter två veckor som tillbringades på Öland åkte han in på sin första behandling. Sommaren 2022 blev en sommar med cellgifter. I augusti stod han inför sin sjunde omgång.

– Man får en grej som sitter på magen som de har giftet i och så får man gå med den i 24 timmar, förklarar Ulf. Jag var rätt så trött på det, men jag kände väldigt lite av giftet som gick in i kroppen. Jag hade ställt mig på det här bibelordet: Om ni dricker något dödande gift ska det inte skada er. Jag höll fast vid det, att det inte skulle skada. Vi bad och sträckte oss efter Gud. Det var en vila i allt det där.

– Inför behandlingen frågade jag läkaren: Kommer jag att tappa håret? ”Ja, det kommer du att göra, men du kommer inte att tappa allt”, sa hon. Jag har ju tappat, men nu har jag ju nytt hår som kommer, så det är okej.

I slutet av sommaren kom så plötsligt ett akut telefonbesked från sjukhuset: Vi vill operera dig. Med en gång! Fredag den 9 september rullades han in i operationssalen. Just den sekvensen har etsat sig fast i Ulfs minne. I förväg hade han bestämt att han ville be en bön för personalen som skulle utföra operationen innan de satte i gång. Sköterskan sa okej.

– Jag bad: ”Välsigna allihop som ska ha hand om det här, välsigna läkarna och alla här”. Sedan bara försvann jag.

Nio timmar varade operationen.

– Det var mörkt på uppvaket. Kirurgerna kom in och sa: ”Vi tog bort gallan, vi tog bort bukspottskörteln, vi tog bort mjälten, vi tog bort tolvfingertarmen och vi tog bort en bit av magsäcken”. Då sa jag: ”Men kan jag leva då?” ”Ja, ja, det går bra”, sa de.

Men det blev ändå inte bra. Kroppen protesterade, och efter en knapp vecka fattades ett beslut om en ny operation.

Den tog fyra timmar och sög ut den sista musten ur Ulf. Efteråt kunde han knappt gå och vid ett tillfälle när han skulle gå på toaletten ramlade han ihop och kräktes.

– I en stund, men den var, tack Jesus, inte lång, kom det upp en fråga i mig som jag aldrig hade haft: Finns Gud? Det blev som en fruktansvärd skräck. Om han inte finns, vad har jag då hållit på med i 52 år och lagt mitt liv på ingenting? Då sa jag det till honom: Nu orkar inte jag mer. Jag kan inte be mer, det går inte. Jag har ingenting. Du får göra det. Du får ta det. Sedan somnade jag,

Rösten skälver av allvar. Likt ett jordbävningsdrabbat område har han skakats i grunden.

– Nästa morgon vaknade jag och längre fram under dagen kände jag bara hur närvarande Gud var. Då frågade jag honom: Varför? Jag visste ju att det är inte Gud som gör detta. Då sa han: ”Jag tillåter detta, därför att jag vill att du ska bli mer lik mig”. Det var ett svar som gjorde mig väldigt glad. Nu förstod jag det här och jag fick en trygghet i det här. För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa.

Efter tre veckor blev han hemskickad från sjukhuset. Sönerna Philip och Alexander ledde honom upp för de 110 stegen i den vindlande trätrappan som leder upp till familjen Christianssons högt belägna hus, varifrån man har en vidunderlig utsikt över omgivningarna. Hemmet har sedan dess varit basen för hans rehabilitering.

Mitt i allt skedde en stor omsvängning. Efter att tre läkare varit hur säkra som helst på att tumören var elakartad, så sa en fjärde att det var en mycket “snällare” variant. Fem veckor efter operation nummer två ringde en läkare för att berätta om provsvaren: ”Det är en väldigt positiv nyhet”, sa han. ”Det var inte en elakartad tumör”. Men läkarna ville ändå ha in Ulf omgående på en ny röntgen för de var osäkra på om cancern hade spridit sig. Så Ulf röntgades igen och snart kom ett nytt telefonbesked: ”Det är helt rent, det finns ingen cancer i din kropp.”

– När jag fick nyheten reagerade jag inte. Jag var jättekonstig, jag förstod inte. Jag sa till Else-Marie: ”Jag har alltså ingen cancer”. ”Nej, det har du inte”, svarade hon. Det tog en tid för oss att smälta det.

Snart landade ändå insikten.

– Det var som att det svängde fullständigt från mörker till ljus.

Hur lång tid tog det innan du kände att du kunde omfamna glädjen?

– Den växte. Tio dagar eller något. När jag visste att jag kommer att få vara kvar här. Jag kommer att få göra färdigt. Jag har en grej kvar som jag ska göra och det har jag vetat. Jag sa till Gud när jag var sjuk: Det här stämmer inte. Du har lovat detta!

Rösten höjs och Ulf dunkar i armstödet med ena handen som att han hamrar in ord för ord.

– Jag sa: ”Om du lovar en sak och inte håller det, då ljuger du! Och det kan du inte göra. Men då är du en lögnare.” Så bestämd var jag.

Under sjukdomstiden har Ulf flitigt studerat Jobs bok, som kommit att bli själva sinnebilden av att prövas som människa. Men Job hade också väldiga bataljer med Gud och Uffe har inte varit sen att påminna Gud om hans löften.

– Jag läste Bibeln. Där står det att ”genom dina sår har vi blivit helade”. “Det är vad du säger. Då får du stå för det.”

När nyheten om Ulfs sjukdom förra våren började sprida sig i offentligheten vaknade kristna bröder och systrar som tror på bönens makt.

– Jag kände en väldig respons från människor. Det var i varje fall mer än 1 000 människor som jag fick hälsningar av: Vi ber för dig!

Han är oerhört tacksam för allt stöd. Tacksamhet har varit en röd tråd genom hela sjukdomskampen.

– Jag låg och tackade Gud och grät i den där sjuksängen. Och när jag låg där så bröt Gud ner mycket i mig, sådant som behövde brytas ner – stolthet, prestige, allt sådant som egentligen inte spelar ett skit roll. Och jag har fått se hur hans rättfärdighet är min rättfärdighet. Så jag har kommit ur detta starkare än jag någonsin varit andligt, det kan jag säga, betona Ulf.

Sångrösten är också tillbaka.

– Jag sjunger bättre än någonsin. Men det var tufft ett tag. Jag satt och kraxade. Det skar sig så fort jag skulle gå upp någonting i registret. Men nu har rösten återvänt, förklarar han.

Lättnaden är svår att sätta ord på, för vad skulle Ulf Christiansson ta sig till om han inte kunde sjunga?

– Rösten är ju mitt vapen, konstaterar han.

I anslutning till boningshuset ligger Ulfs musikstudio, också den med magnifik utsikt över nejden. Under återhämtningsperioden har den varit rena terapistugan.

– Jag är så otroligt tacksam att jag har kunnat sitta med detta. Jag hade ju dött om jag hade suttit här inne i huset och inte kunnat göra någonting.

Arbetet med en ny Jerusalem-skiva har pågått länge och är nu inne i slutfasen. Ulf förklarar att det musikaliskt är tillbaka till rötterna, klassiskt hårdrock a’ la sent 1970-tal. Texterna är på svenska, men det blir också en engelsk version.

– Plattan kommer att heta Stygn, avslöjar han.

Namnet refererar till Apostlagärningarna där det berättas hur aposteln Petrus predikar på pingstdagen så att människor kände ett styng i sitt hjärta (1917 års översättning) och frågade: Vad ska vi göra? Det är tydligt att Ulf har ett allvarligt ärende den här gången, men exakt vad det går ut på är han förtegen om. Han har kämpat länge för att få rätt ord på rätt plats. Musiken först, texterna därefter. Det är så Ulf jobbar när han skriver låtar.

– Det är första gången på mycket länge som jag skriver på svenska och det har varit väldigt svårt. Jag var så engelska-inställd i skallen, men sakta, sakta så har det vuxit i mig, så nu är det enklare att skriva. Men det svenska språket är inte lätt att skriva på. Det tycker jag inte.

Fakta: Ulf Christiansson

• Ålder: 73 år.
• Familj: Gift med Else-Marie. Tillsammans har de fem barn och 13 barnbarn.
• Bor: Hus i Hovås strax utanför Göteborg.
• Aktuell: Är tillbaka efter en tuff kamp mot cancer. Nu läggs sista handen vid Jerusalems kommande album “Stygn” som troligen släpps på svenska i maj och på engelska i början av september.

Jerusalemprofilen Ulf Christiansson i sin studio. (Urban Thoms)

Han citerar några korta strofer från en av låtarna:

Kärlek och sanning,

står upp för varandra,

ingen av dem tränger ut den andra.

Håll dem riktigt hårt,

det ska väl inte va’ så svårt.

– Ska du säga saker som är tuffa att höra, då måste du vara … bruten, tror jag. För annars kommer inte Guds hjärta med, resonerar Ulf.

En av sångerna på plattan heter Jeremia och beskriver den gammaltestamentlige profetens samtal med Gud, som manar honom att säga det som han lagt på Jeremias hjärta.

– En fantastiskt låt. Tio minuter lång är den, berättar Ulf.

I sången anas också Ulf egen kamp om att få ur sig det som han upplever att Gud har lagt på hans hjärta. I fyra år har han försökt få till sångerna till albumet, men nu finns de äntligen på pränt. Återstår bara lite på den engelska versionen.

Ulf var 25 år när han 1975 bildade gruppen Jerusalem. Sedan dess har gruppen levt vidare i olika konstellationer och även om det varit långa perioder av tystnad har Jerusalemtåget med jämna mellanrum tuffat ut från perrongen för att återse sin publik. Den här gången har Ulf med sig Anders Mossberg på bas, Michael Ulvsgärd på trummor och dessutom sonen Philip Christiansson på gitarr och sång, som länge spelat i bandet och med tiden blivit allt mer självklar. Ulf betraktar honom som en självklar arvtagare.

– Han är värdig. På gitarren är han ju bättre än vad jag är och sjunger gör han också väldigt bra. Så han kommer i bakhasorna – och det är ganska gött tycker jag, säger den stolte fadern.

Ett annat viktigt namn i sammanhanget är gitarristen och producenten Carl Johan Grimmark som kommer att mixa den nya plattan.

Som det ser ut nu kommer Stygn att släppas på svenska någon gång i maj och den engelska versionen precis när sommaren möter hösten. Maken till utdragen produktionsprocess har han aldrig varit med om. Inte bara hans egen sjukdom har satt käppar i hjulet, utan även andras, och därtill oväntat mycket praktiskt strul, myrinvasion i studion till exempel. För Ulf är sådant tveklöst en del av den andliga kampen.

– Den fajt jag haft med detta, den kan jag inte beskriva, säger han.

Om du får drömma lite, vad ska den här plattan åstadkomma?

– På något sätt – genombrott. Jag vet att det är litegrann som när Abraham är 100 år och säger att han ska få en son. Men varför skulle inte det gå? frågar Ulf retoriskt.

Med ordet genombrott syftar han inte på att få listettor och åka ut på världsturné, utan om att nå in i människors hjärtan. Att övertyga människor om nödvändigheten att omvända sig. Att börja vandra med Jesus. Ulf säger att hans vilja att få vara med om detta är större än någonsin.

– Men det kommer aldrig att gå på det sättet som det gjordes förut. Det är över. Kristen rockmusik är ingen sensation. Om detta är angeläget för Gud, då får han skicka sina änglar på det här och ge oss hjälp. För vi behöver hjälp. Så får han öppna dörrar som inte varit öppna förut.

– Jag tror att för mitt liv har jag en fas kvar. Och den är större än Jerusalem. Inte mindre.

En viktig beståndsdel i Ulfs liv stavas House. Det är den husförsamling som han kände sig manad att starta för cirka 20 år sedan. Gruppen består av ett tjugotal personer som genom åren hållit samman i en tajt gemenskap som präglats av bön, fasta och bibelundervisning. Kvalitet, inte kvantitet har varit ledord som också bekräftats genom profetiska tilltal.

– Gud kallade mig och sa: Ta hand om de här människorna. Och det kom bara fler och fler. Gemensamt för många var att de saknade fäder, så jag har fått lära mig att bli en far. Det har varit smärtsamt. Men Gud vet vad han gör. Hans tankar är mycket högre än våra tankar, hans vägar är helt annorlunda än våra vägar. Vi tänker på det, men väldigt sällan på hur arbetet ska göras. Där blir vi nästan jämnt tagna på sängen.

– Vi är väldigt tajta i House. Väldigt öppna och ärliga med varandra och vi har fått gå igenom väldigt mycket saker tillsammans. Men det har också vuxit fram en kärlek mellan oss, förklarar Ulf.

På Stygn-plattan finns just en låt om faderskap där Ulf sjunger duett med sonen Philip. De skrev sången tillsammans inför Jerusalems ”Father 2 son”-turné men den har aldrig blivit inspelad. Inte förrän nu. I slutet av vårt samtal tar Ulf med mig in i den närbelägna studion där han spelar upp ett smakprov på Vår tid som låten heter.

– Det är nog enda balladen vi har, konstaterar Ulf.

Jag frågar honom vad han lärt sig av Job under sitt prövosamma sjukdomsår och Ulf hänvisar till Jakobsbrevet i Nya testamentet där författaren påminner om hur Herren i slutet av Jobs liv välsignade sin trogne tjänare för hans uthållighet.

– Vi har ett kort liv att leva, i förhållande till vad vi har framför oss är det inte långt. Men under det korta livet tror jag att Gud arbetar konstant med oss för att få oss dit där han kan välsigna oss. Och den största välsignelsen är inte pengar och materiella saker, utan det faktum att han är med mig. Aldrig någonsin kommer han att svika.

Ulf upplever att han varit på botten men att Gud lyft honom upp igen och han betonar en viktig poäng med bön, nämligen att den förvandlar personen som ber. Själv är han fylld av tacksamhet och har hela tiden lovat sin Gud: Jag kommer att ge dig äran för det.

Kände du någon gång rädsla?

– Det tog aldrig tag i mig. Men tankarna kommer ju: Else Marie kan ju inte stå ensam med allt det här. Och kanske jag kände någon gång – tänk om jag bara skulle bli en grönsak. Men jag var inte rädd för att dö.

Ulf googlade aldrig sin diagnos. Därmed slapp han läsa att överlevnadschansen för en patient med bukspottkörtelcancer är cirka fem procent. I stället klamrade han sig fast vid Gud och de löften som finns att läsa i Bibeln. Tillsammans med den kallelse och det uppdrag han är så bergfast övertygad om att Gud har gett honom, blev det en livlina som räckte ända fram till en röntgenplåt utan minsta spår av cancer.

– Det var inte min tid. Det var inte nu, det är sen. Och det är okej. Alla ska dö. Men jag vill springa det här loppet klart först – och jag är inte klar. Jag tror att Gud sparade mig för det, säger Ulf.

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.