Dagenartikel bakom föreställningen ”Jag är Gud”

Det är med något tveksamma steg som jag kliver in på Cirkus i Stockholm. För inte länge sedan firade pingstförsamlingen Hillsong sina gudstjänster här. Men i stället för att hyllas ska Gud nu häcklas.

Och i sanningens namn har det redan börjat. I veckor har jag sett affischer tapetserade runt om i Stockholm där ståupp-komikern och tv-profilen Marika Carlsson hänger på ett kors under titeln ”Jag är Gud”. Som troende känns det olustigt.

En och en halv timme senare kan jag konstatera att den värsta sortens slentrianmässigt häcklande av den kristna tron uteblev. Visst skojas det friskt om konservativa åsikter, och framför allt inställningen till homo­sexualitet. Även Abraham, Paulus och andra bibliska personer får sin släng av sleven. Men den där förväntade känslan av förnedring infinner sig inte. I centrum av berättelsen finns Marika Carlssons egen resa – från det hon själv beskriver som en "fundamentalistisk" ung pingstvän till att lämna den kristna tron och med humorn som vapen ta upp kampen mot kyrkans inställning till homosexuella.

En vecka senare möts vi för en intervju. Vi tar oss ner genom de kala katakomberna på Skandiascenen på Cirkus, ner till den spartanskt inredda logen. Om en timme ska Marika Carlsson upp på scen igen.

Genomgående för din föreställning är att du väljer att driva mer med kristna värderingar och åsikter än själva gudstron, håller du med?

– Helt rätt! Att hoppa på dig för din tro skulle bli förutsägbart, ointressant och outmanande. Både för dig och mig. Du känner dig bara kränkt och ledsen. Jag är inte intresserad av det. Problemet är inte att folk har en tro, utan vad tron gör med folk.

Var det något du undvek av respekt för dem som tror?

– Jag klurade länge på tungo­talet. För många som inte kommer från den troende världen är det väldigt lätt att häckla­ och skoja om tungotalet, men genom min uppväxt vet jag att det är väldigt heligt för vissa och skojar jag om det så låser jag dörrarna för dem. Då blir det bara elakt.

Många kristna, mig inkluderad, känner oss illa till mods över att du väljer att hänga på ett kors på affischen. Varför valde du att göra det?

– Jag har i hela mitt liv fått höra att Jesus dog för mina synders skull. Men om Jesus har dött även för mina synder på korset så har jag också hängt där. Svart, kvinna och lesbisk. Jesus har dött också för mig, och då har jag också rätt att hänga där. Alla kanske inte håller med mig, men jag pratade med en kvinna som var väldigt upprörd och provocerad över affischen, men när jag hade förklarat sa hon att ”så har jag aldrig tänkt. Det var en intressant tanke.”

Du säger om din frikyrkliga släkt i Småland att ”det är så skönt att umgås med dem för då får man känna sig smart”…

– Haha. Ja, usch. Det är hemskt och elakt, det där skämtet. De har inte sett föreställningen än. Min småländska släkt älskar jag väldigt mycket, de är så fina och bjuder på att jag skojar om dem. Jag vill absolut inte göra ner dem.

Varför gör du ”Jag är Gud” just nu?

– Det beror på den debattartikel som 22 pingstpastorer skrev i Dagen om homosexualitet och synd (se faktaruta bredvid). Utan den, ingen föreställning.

Så det är alltså en Dagen-artikel som ligger bakom idén?

– Ja, jag blev så fruktansvärt­ arg och kände att jag ville bemöta det på något sätt. Där och då valde jag att göra en föreställning om Gud, Jesus, religion, traditioner, allt sådant. Du kan hälsa dem och tacka (skratt)!

– Jag läste allt som skrevs. Det är deras argument som jag måste bemöta i min föreställning, tänkte jag. Deras ord om homosexuella ger konsekvenser i människors vardag.

Men i den efterföljande debatten såg du också att det finns olika uppfattningar i frågan?

– Ja, skulle jag påstå att ingenting har förändrats skulle jag ljuga. Jag berättar i föreställningen om min farbror som efter att han fått veta att jag var homosexuell sa att ”om du hade berättat det här för 20 år sedan så hade vi kanske inte tagit det lika bra”. Det är en jätteviktig passus för mig. Jag har mötts av massor­ av kärlek och värme av mina släktingar, men sedan kom den där debattartikeln och jag förstod att det förlegade synsättet fortfarande lever kvar.

Du lyfter bland annat frågan om att viga homosexuella i din föreställning. Är det inte förståeligt att man som präst eller pastor säger nej till det om det är så de tolkar Bibeln?

– Nej, jag köper inte det. Jag skulle acceptera det om de levde efter hela Bibeln. Men synen på kvinnan har man tolkat om och hänger med sin samtid. I den frågan är Paulus inte otydlig. Så jag har förståelse för det om man följer hela Bibeln, men inte om man väljer ut vissa delar.

Resan från pingstvän till att göra den här föreställningen kan upplevas ganska extrem. Kan du beskriva din tro som barn?

– Det är svårt att beskriva sin tro. Men jag var fundamentalist i min tro. Jag predikade på ”roliga timmen”, var den som stod på torget, den som stod längst fram i ledet. Den sorts troende var jag.

Det låter lite glädjelöst. Kände du ingen glädje i tron?

– Jo, det var en kombination. Tron kan ju vara jättehärlig. Men det var mycket en dömande Gud som såg allt jag gjorde och tänkte. När jag kom upp i tonåren hade kyrkan varnat för frestelserna som dans, hångel och video i 14 års tid. Till slut växte den där dömande rösten och blev helt ohanterbar. Så när jag fyllde 20 år och blev förälskad i en kvinna blev det totalt kaos.

Var det då du tog ett steg ifrån tron?

– Det skedde stegvis under flera år. Är man djupt troende, som jag var, och gick i kyrkan jämt så tar det tid.

Vad tror du på i dag?

– Jag är en agnostiker om man vill sätta en titel på mig. Jag tror på något, men jag vet inte riktigt­ vad det är. Jag tror på möten mellan människor. Jag har många gånger fått ett möte i precis rätt tid.

Strax är det dags för nästa föreställning. Vi tar oss med raska steg tillbaka genom gångarna. Marika Carlsson förbereder sig för ett sista soundcheck innan publiken ska äntra Cirkus och Scandiascenen. Men vi hinner med en sista fråga.

I ”Jag är Gud” berättar du väldigt varmt om dina troende föräldrar. Vad tycker de om att du gör den här föreställningen?

– De skulle ha kommit på premiären. Tyvärr blev min pappa sjuk, men min mamma var här och var stolt som en tupp. Det är klart att de inte jublade när de fick se hur affischen såg ut. Då satte de i halsen båda två. Men de anser att jag får berätta det jag vill. Jag känner att de litar på mitt omdöme. De vet att jag inte står där och gör en töntig ”roast” av pingstvänner.

Läs Dagens recension: Marika skrattar både åt troende och ateister

Rickard Ringqvist

Rickard Ringqvist är redaktionschef på Dagen.